Superman

"Superman" är mycket att ta in, samtidigt som det är en viktig film för Warner Bros., DC och James Gunn själv. Det här är starten på det nya DC-universumet som de valt att satsa på – och allt hänger på om denna film blir en succé eller en flopp, beroende på om Gunns planerade universum får fortsätta eller inte.

Det finns två saker att ta med sig in i biosalongen.
För det första kastas vi direkt in i action. Detta är en Superman som redan funnits bland folket i tre år, och öppningsscenen utspelar sig mitt i en strid. Det känns som att bli inslängd i ett rullande tåg – eller i andra akten av en film – och den bara tuffar vidare därifrån. Antingen hänger man med, eller så lämnas man ute i kylan. Tyvärr kände jag ibland det senare.

För det andra: detta är en James Gunn-film från början till slut – på både gott och ont (och det kommer från någon som gillar hans filmer). Om du varit skeptisk till att han skulle göra en Superman-film eller ta över nycklarna till DC-universumet, kanske du fortsätter känna så. Den här filmen kommer troligen inte förändra din åsikt.

För mig är detta verkligen en 50/50-film. Jag vet ärligt talat inte helt vad jag tycker – men jag lutar nog mer åt det negativa hållet.

Filmen kastar nämligen allt på tittaren på en gång. Antingen förväntas man redan ha koll på superhjältar i allmänhet och Supermans bakgrund i synnerhet – eller så hänger man inte med. Det bästa sättet jag kan beskriva det på är som att titta på en live-action-version av en tecknad serie, men mitt i säsongen.

Jag behöver inte ännu en origin story för Superman – faktum är att vi får en fyndig text i början som sammanfattar det hela.
Men problemet är att detta ändå är starten på ett nytt universum. Och även om vi känner till karaktärernas bakgrund, behöver vi få en känsla för vilken Superman det här är. Vem är David Corenswets tolkning? Vad gör honom unik? Vad skiljer honom från tidigare Superman-skådespelare? Tyvärr ges större delen av speltiden till actionscener och introduktion av nya karaktärer – vilket gör det svårt att få grepp om titelkaraktären.

Jag hade gärna sett fler scener mellan Clark och Lois, eller några minuter till med honom på gården hos sina adoptivföräldrar. Ge mig mer om honom – i hans film. Det händer så mycket hela tiden att fokus tappas, och ibland glömmer filmen nästan bort att det faktiskt är Supermans historia.

Alla skådespelare gör dock bra ifrån sig. Jag ser fram emot att se David Corenswet växa i rollen och bli en mer mogen Superman – en framtida ledare för Justice League. Kemin mellan honom och Rachel Brosnahan (Lois Lane) är elektrisk, och hon är kanske den bästa live-action-Lois sedan Margot Kidder från originalfilmen 1978.
Nicholas Hoult som Lex Luthor känns som ett självklart val – nästan som om han var född för rollen. Jag hade gärna sett lite mindre skrik från honom i tredje akten, men i övrigt tycker jag att han fångar det klassiska i Lex-karaktären. Jag ser också fram emot att följa hans resa vidare.
Edi Gathegi som Mr. Terrific stjäl flera scener – en karaktär jag inte var bekant med, men som jag gärna vill se mer av. Det är här James Gunn briljerar: att lyfta fram och ge liv åt mer obskyra hjältar.

Samtidigt kan jag inte släppa att filmen känns rörig. Den lider av den typiska James Gunn-humorn som dyker upp och ibland förstör dramatiska ögonblick – ögonblick jag hade velat att filmen vågade stanna kvar i. Det är inget fel på Gunns humor i sig – jag tycker själv den är rolig – men jag är inte övertygad om att den hör hemma i en Superman-film.

Han gör också vissa förändringar kring Supermans föräldrar som jag verkligen hoppas visar sig vara falska. Om de är sanna, blir jag rent ut sagt förbannad. I så fall tycker jag inte att Gunn har rätt att sitta i intervjuer och påstå att han förstår Superman-karaktären och att hans version är den mest trogna serietidningarna.

Filmen rusar dessutom från scen till scen så snabbt att det ibland blir nästan komiskt – fast på ett negativt sätt. Ett exempel: efter att ha besegrat ett stort kaiju-monster (som vi sett i trailern) dyker en nyhet upp om Superman, och plötsligt vänder hela världen honom ryggen – på en sekund.
Jag förstår att vi lever i en tid där massmedia påverkar snabbt, men det känns inte trovärdigt att alla människor skulle tvivla så omedelbart. Att visa en splittrad opinion – där vissa fortfarande tror på honom – hade varit mer realistiskt.

Jag ville verkligen gilla detta mer än jag gjorde, och jag tror att många ändå kommer att uppskatta filmen. Men det är en film som kommer att splittra publiken, även om majoriteten kanske lutar åt det positiva hållet.
För mig lider filmen av samma problem som "Batman v. Superman: Dawn of Justice" från 2016: för mycket på en gång, och man förlorar fokuset på vem som borde stå i centrum – Superman.
Jag är smått nyfiken på vart det här universumet är på väg, men detta var enligt mig inte den bästa starten.