Jurassic World: Rebirth

Tre år efter "Jurassic World: Dominion" kommer Rebirth – inte som en nytolkning eller en nystart, utan som en fortsättning i samma universum, fast med nya karaktärer.
Med tanke på att filmen annonserades för ett och ett halvt år sedan och inspelningen började sommaren därpå, har produktionen haft ungefär ett år på sig från inspelning till färdig produkt. Hur resultatet ändå kan bli så mediokert är nästan ett mirakel i sig. För det här är egentligen inte bra – även om jag inte hade särskilt höga förväntningar. Samtidigt är det definitivt bättre än de två senaste filmerna i serien.

Det som frustrerar mig mest med de här filmerna är att de, i tre filmer nu, har hintat om att dinosaurierna lever bland oss – i städer, byar, över hela världen. Men vi får aldrig riktigt se det. Det kommer alltid någon dålig ursäkt om att något har hänt innan filmens händelser, vilket gör att alla dinosaurier återigen är på en ö eller inhägnade någonstans.
Efter att ha sett parken öppen för allmänheten – vilket var det enda jag ville se som uppföljning till den första filmen – var idén att se dinosaurier springa runt bland människor det enda som faktiskt intresserade mig. Men jag har fortfarande inte fått se det. I Rebirth börjar filmen till och med med att konstatera att dinosaurierna inte klarade av vårt klimat, så alla arter har förflyttats till områden kring ekvatorn.

Även när de kommer med en så pass galen idé som muterade dinosaurier på en ö – där man har dumpat genetiska misslyckanden från olika experiment – så fegar de ur i designen. Bara D-Rex i slutet, som påminner om en Rancor från "Star Wars", känns någorlunda kreativ. Inte ens den frusna velociraptorn med två huvuden, som vi får se i is, lyckas de göra något levande av.

I övrigt är det här som vilken annan "Jurassic World"-film som helst. Dialogerna är horribla. Vi har en ond man i kostym som vill tjäna pengar genom att ta blodprover från de tre största dinosaurierna – en från havet, en från land och en från luften – med påståendet att detta kan leda till botemedel mot cancer och hjärtsjukdomar, och rädda miljontals liv. Men självklart är han bara ute efter pengar och tänker sälja läkemedlet för summor som ingen har råd med.
Vi befinner oss på en ö – igen – och man vet direkt vilka som kommer att dö och vilka som inte gör det, baserat på hur de beter sig under sina första tio sekunder på skärmen.

Mitt i filmen introduceras också en familj som är ute och seglar, blir attackerade av en Mosasaurus och sedan upplockade av legosoldater som utför ett uppdrag för läkemedelsbolaget. Men lika snabbt som de blir räddade, attackeras båten, och familjen separeras på ön. Filmen växlar sedan mellan denna familj och legosoldaterna – och det känns som två helt olika filmer. Tonen förändras varje gång, och man borde helt enkelt ha fokuserat på legosoldaterna. Familjen tillför ingenting, annat än att studion troligen har krävt att det måste finnas ett eller två barn i filmen – för det är ju obligatoriskt i dessa filmer.

Ingen av skådespelarna är dålig. Det finns till exempel en bra kemi mellan Scarlett Johansson och Mahershala Ali, och jag köper att deras karaktärer har en gemensam historia – för skådespelarna säljer det väldigt bra. Men karaktärerna är stereotypa till max och finns bara där för att bli dinosauriemiddag eller se coola ut framför kameran.
Dialogen är dessutom genomgående usel – kanske en av de sämsta i hela filmserien.

Men det finns faktiskt några coola saker. Exempelvis scenen med gummiflotten – hämtad från originalboken – som från början var tänkt att vara med i första "Jurassic Park" men aldrig spelades in. Det var filmens bästa scen enligt mig.

Med Gareth Edwards som regissör finns det dock ett tydligt plus: han vet hur man jobbar med storlek och skala. Han vet hur man fångar något massivt – särskilt monster – och hur man använder visuella effekter. Hans bakgrund inom VFX märks tydligt. Han har visat det i "Godzilla", "Rogue One" och "The Creator", och det märks även här. Det finns genuint ett par riktigt snygga scener, särskilt tack vare att filmen är inspelad på film, vilket ger en annan känsla än digitalt.
Filmens styrka ligger helt enkelt i regissören, enligt mig.

Men det räcker inte för att göra filmen bra. Jag tror att med ett mer finslipat manus, mer tid för effekter och utan att stressa Gareth Edwards i en produktion som måste vara färdig inom ett år, hade vi kunnat få en av de bästa uppföljarna i serien. Som det är nu hamnar den i mitten någonstans. Ja, den är bättre än de två senaste. Men jag vill att dessa filmer antingen går hela vägen med sina idéer om muterade dinosaurier – eller så vill jag äntligen få se dinosaurier i den riktiga världen, i städerna.
Om de tänker fortsätta så här i sju filmer till, är jag rätt säker på att folk kommer att tappa intresset.