Synopsis
"En duglig spin-off som levererar på actionfronten"
"Ballerina" är en spin-off från "John Wick"-filmerna där även karaktären dyker upp på ett hörn. I huvudrollen ser vi Ana de Armas (min Hollywood crush), och det är som att de kollade på "No Time to Die" och sa: "Ja, det bästa med denna filmen är Ana de Armas, ge henne en egen film."
Filmen är regisserad av Len Wiseman istället för Chad Stahelski, som gjort alla andra "John Wick"-filmer. Men enligt rapporter ska han ha hoppat in och regisserat en del scener själv efter att en testpublik gav filmen negativ respons. Hur mycket sanning det ligger i det vet jag inte, men filmen som helhet är faktiskt ganska underhållande.
Jag brukar vanligtvis inte gilla spin-off - filmer, men här lyckas man ändå skapa en hyfsad karaktär i den värld vi lärt känna i "John Wick"-filmerna. Actionscenerna håller måttet, vilket jag tror är det viktigaste för denna filmen att klara av. Det gjorde mig lite orolig att Len Wiseman låg bakom filmen, då han sällan är en regissör med visuell stil eller distinkt vision när man ser hans filmer.
Men slutresultatet blev ändå bra.
Det bästa med den är en fight mellan två eldkastare som verkligen var något av det coolaste från denna filmserie. Även ljudet och basen var toppklass.
För de som vill ha mersmak från "John Wick"-världen så är detta en rekommendation, men de som förväntar sig något djupare eller bättre än de filmerna kommer inte att finna det här.
Synopsis
"Norska varianten av The Substance"
"The Ugly Stepsister" är en norsk film där man gör en twist på "Askungen "- berättelsen och gör den brutalare, med fokus på styvsystern (det är bara en och inte två i filmen).
Den lättaste jämförelsen jag kan göra är med den norska versionen av "The Substance", så gillade man den filmen kommer detta nog att gå hem. Annars bör man skippa den helt och hållet.
Jag tycker ändå att detta höll för det mesta hela vägen och jag gillade fotot och musikvalen man använder. Typ som att man vill göra en high school-film i samma anda som en grotesk splatter. Även om det inte är så mycket av det, utan snarare mer realistiskt våld som man får se i närbilder.
Kul att se lite svenska skådespelare dyka upp också.
Ingen film för alla, men jag tror att för den rätta publiken kan man få en kick av detta.
Synopsis
"En omtitt krävs, men det finns något vackert här"
"The Life of Chuck" kommer inte ut förrän i höst här i Sverige, men redan nu i sommar har den premiär i USA. Därför anordnades en tidig pressvisning , och jag kände att jag verkligen ville se filmen, då det har varit en stor snackis sedan Toronto filmfestival förra året, där den vann publikens pris.
Mike Flanagan regisserar, och enligt mig är han en av de bästa skräckfilmsregissörerna som vi har just nu. Detta är hans första långfilm sedan hans debutfilmer som inte är skräck, och det är intressant att se honom tackla något som inte är renodlat skräck.
Det här är definitivt en film jag kommer behöva se om och möjligtvis göra en mer ordentlig recension på, för det är saker jag känner att jag måste smälta och se om med en annan inblick.
Men min första reaktion till den är att jag gillar det jag såg, men kan tycka att filmen skulle behövt lite mer av ett visuellt spektakel, pusha på ännu mer med sci-fi-elementen, spendera lite mer tid med nutida Chuck och inte smöra på så mycket med den ostiga musiken, samt att man försöker göra något som påminner om något Dan Fogelman hade kunnat skapa emellanåt.
Det låter negativt, men så är inte fallet, för jag gillade faktiskt denna filmen. Men för att filmen verkligen skulle ha lämnat ett större intryck på mig, eller där jag känner att den levde upp till hyllningarna den fått, så känner jag att dessa saker hade behövt förstärkas för min egen del.
Filmen kan kännas smått förvirrande, då den inte ger alla svar heller. Samt börjar med slutet, sen mitten och sen början. Men tänker man efter och ger det lite mer tid, så kan man bygga ihop mer och mer av vad det faktiskt är som försiggår.
Det blir spännande att se vad den tjänar in på bio, men jag tror att detta är en film som hade blivit gigantisk på Netflix i samma anda som "Bird Box" och "Leave the World Behind".
Synopsis
"Bästa Predator uppföljaren"
"Predator: Killer of Killers" är ingen biofilm utan streamas just nu på Disney+, men det är ironiskt, för av alla filmer här är detta den bästa och den som förtjänar att visas på bio mest.
Detta är från samma regissör som gjorde "Prey", med hjälp av Joshua Wassung i registolen denna gången, då det är animerat. Han fortsätter också i samma fotspår och placerar Predator i olika tidsepoker på jorden, vilket är en briljant idé och den enda logiska uppföljning vi vill ha när det kommer till Predator-filmerna, förutom kanske en reboot av "Alien vs. Predator", vilket jag tror de har hintat om lär hända igen.
I den här filmen hoppar vi mellan tre tidslinjer : en vikingatid på 800-talet, en japansk samuraj från 1600-talet och en soldat från andra världskriget, och hur de förs samman i slutet.
Dessutom är alla filmer, även denna i samma kronologiska universum, så även andra karaktärer lär kanske dyka upp med tiden , vi får se helt enkelt. De hintar om något större , i alla fall i slutet av denna.
Det är nästan non-stop action som levererar, och man blir samtidigt investerad i karaktärerna, även om fokuset är på action och animationen, och den klockar in på 80 minuter. Så hinner man få med mycket, ett jättebra exempel på hur man skriver ett tajt manus med kort speltid.
Av alla uppföljare i "Predator"-serien är detta nog den bästa enligt mig, även om jag har en förkärlek till tvåan och tycker att "Predators" och "Prey" är bra de med.
