Synopsis
På flykt från efterkrigstidens Europa, anländer den visionäre arkitekten László Toth till Amerika för att återuppbygga sitt liv, och sitt äktenskap med hustrun Erzsébet efter att de tvingats isär av krigstidens skiftande gränser och regimer. Ensam i ett nytt, främmande land, slår sig László ner i Pennsylvania, där den rike och framstående industrimagnaten Harrison Lee Van Buren inser hans talang för byggnation.
"En fantastisk modern mastodontfilm"
"The Brutalist" är regisserad av Brady Corbet, vars förra film "Vox Lux" jag bara råkar se tack vare Stockholms Filmfestival 2018. Han skrev manuset tillsammans med sin fru Mona Fastvold som också jobbar som regissör och har gjort "The World to Come" som jag också recenserade i samband med Stockholms Filmfestival 2020. Så jag är lite bekant med dem som filmskapare, men det går inte att förneka att detta är deras episka mästerverk och hur tusan Brady Corbet klarade av det på bara 10 miljoner dollar i budget är ett stort fett frågetecken för mig.
Filmen är gjord på ett gammaldags 50-tals episk film. Med både Ouvertyr, Intermission och en Epilog. Så oavsett om du ser filmen hemma, eller på bio kommer detta ingå oavsett, för det ska vara så "autentiskt" som möjligt när man ser filmen. Inspelad på VistaVision som är ett widescreen format till 35mm som sedan gör att du kan projektera filmen i 70mm.
För alla filmnördar är detta deras våta dröm och filmen lever upp till dessa krav när man tänker på det. Vilket kan låta ironiskt med tanke på att handlingen kanske inte låter jättespännande.
Men på något vänster lyckas Brady Corbet göra detta till en av årets mest fascinerande och fantastiska filmer som man verkligen bara inte kan slita ögonen från . Trots sin långa speltid på 3 timmar 34 minuter. Med den pampiga och fantastiska musiken, tillsammans med hisnande foto, blir allting bara så perfekt och harmoniskt.
Alla skådespelare involverade är enastående. Men såklart är det Adrien Brody som är stjärnan här. Vilken rejäl comeback också, efter att ha varit i en dussin B-filmer och känts som hans karriär enbart bestod av att dyka upp i mindre roller för Wes Anderson hädanefter. Men det verkar som vi kanske får se mer av honom i större produktioner framöver. Han gör sin bästa skådespelarinsats sedan "The Pianist", men jag vill inte att folk ska se förbi honom i filmen "Detachment" som jag nog ändå skulle påstå är på samma nivå rent skådespelarmässigt.
Även resan hans karaktär gör i filmen är fantastisk att bevittna. Han är en sympatisk person, men gör även fel. Men att se honom bli mer galnare, besatt och hur hans känslor till slut tänker mer på sitt verk och droger gör honom mer intressant än om han bara spelat en godhjärtad immigrant.
En annan skådespelare som nog också gör sin bästa insats på 20 år är Guy Pearce, som också har mer speltid än Felicity Jones. Man förstår att hans karaktär är ett rövhål, men man uppskattar ändå det han gjorde i början för Adrien Brody (tills han inte gör det längre).
Med allt detta sagt, så tror jag filmen är värt full pott. Men tyvärr blir slutet något förhastat för mig.
Då den redan är lång som den är, så hade inte en extra 10-20 minuter skadat för att lägga till några extra pusselbitar som hade behövts i mitt tycke. Där är vissa sidohandlingar som dyker upp, som inte får något avslut, eller abrupta avslut, och där man gärna sett karaktärerna prata eller bygga upp till de scener som kommer senare i filmen.
För mig kändes det som att det var scener som fattades och med tanke på den redan långa speltiden som ändå gick fort för mig, så hade jag inte haft något problem med att man kunde lägga till lite extra. Din publik tänker inte gå om de redan suttit 3 timmar 30 minuter.
Även epilogen kändes aningen malplacerad, kanske om man hade de där extra scenerna som jag saknade, så hade den känts bättre placerad. Men den stack ut från resten av filmen när den väl dök upp när den gjorde.
Utöver detta, en mastodontfilm som gör sig bäst på bio. Det kommer ändå bara vara filmnördar som främst går och ser den, men för den vanliga personen som inte går så ofta kan detta verkligen vara en tillbakablick till vad filmer brukade vara och känna vad film kan åstadkomma. Jag menar, jag fick gåshud de första 5 minuterna av den.
