Synopsis
Iman arbetar som utredande domare i Teheran. Han brottas med paranoia på grund av den politiska oron i landet. När hans pistol försvinner misstänker han sin fru och sina döttrar. Hans drastiska åtgärder tär på familjebanden samtidigt som de sociala reglerna upplöses i allt snabbare takt.
"Respekterar och uppskattar den mer än gillar den"
Med allting som hänt denna film och regissören Mohammad Rasoulof så är det ens ett under som vi kan se på den idag och att han kunde dyka upp på Cannes. Detta efter att han kritiserat regeringen 2022 och vid 2024 blev han häktad till åtta års fängelse, vilket gjorde att han sedan lyckades fly Iran till Tyskland med en kopia av just denna film.
Det här är dock en lång film att ta sig igenom som klockar in på nästan tre timmar. Jag skulle ljuga om jag inte sa att det var partier där jag fann vissa delar tråkiga, eller helt enkelt inget för mig.
Men där finns även bitar där filmen lyckas bygga upp en bra stämning eller ha lite spänning i sig. Delvis i handlingar men också i dialoger.
Filmen påminner om den typiska festivalfilmen som många älskar. Där jag ser filmen och uppskattar det jag ser, men är ingen storfavorit. Samt en film jag är bensäker på att jag nog inte kommer se om, även ifall jag är glad att jag såg den.
De starkaste partierna för mig är när regissören väljer att visa riktiga bilder från mobiler som folk filmat under zan zendegi azadi rörelsen. Där filmen tar sin handling från.
Men där och då slog det mig att filmen kanske helt enkelt hade gjort sig bättre som en dokumentär.
En film jag uppskattar och respekterar mer än faktiskt gillar själva filmen.
