Fotograf: Marcell Bandicksson/Audrius Solominas
Upphovsrätt: © SVT/Skyverse
Cinetaste har fått en intervju med regissören Björn Stein och manusförfattaren samt producenten Henrik Jansson-Schweizer som båda är aktuella med serien "Whiskey on the Rocks".
En spännande satirserie om när den sovjetiska ubåten U 137 gick på grund i ett svenskt militärt skyddsområde hösten 1981 mitt i det pågående kalla kriget och hela världen höll andan. Ett potentiellt tredje världskrig hotar och allt ansvar vilar nu på en man, Sveriges statsminister Thorbjörn Fälldin. Hur ska han lyckas förhindra ett världskrig, med en velig utrikesminister och en stridslysten överbefälhavare vid sin sida?
En serie jag själv har jobbat på, då jag utöver denna sidan också jobbar som klippassistent inom film och tv här i Sverige. Då jag känner till hur hela arbetsprocessen har gått till tänkte jag därför dela med mig lite av den tillsammans med Björn och Henrik.
Så intervjun kommer fokusera mer på historierna bakom kulisserna samt hur det var att jobba på ett sådan massiv produktion som denna. Denna intervjun riktar sig främst till de som är intresserade av hur branschen fungerar och för att öppna ridån lite åt de nyfikna.
Henrik Jansson-Schweizer (vänster) och Björn Stein (höger)
Hur känns det att arbeta med detta i 5 år och är det här slutprodukten som du hade i huvudet? Vilka stora förändringar har skett under den här resan?
Henrik Jansson-Schweizer:
- Ja, egentligen så började hela projektet från allra första början som en renodlad thriller. Men vi fick inte riktigt till det för att det var så oerhört många knasiga händelser och karaktärer som dök upp i den här berättelsen. En dag för 5 år sedan, hörde min producentkollega sedan många år tillbaka som heter Patrick Nebout , som också är en av seriens producenter av sig och sa...
"Vad skulle det hända om vi gör här till satir istället?" "Har du sett Death of Stalin?"
Och det hade jag gjort och förstod med en gång att det här är en briljant take på historien. Då kontaktade jag Jonas Jonasson som jag hade jobbat med tidigare i en film som jag var en av producenterna till som heter "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann" och det var ett väldigt lyckat samarbetet som också blev en uppföljare av.
Och där hade vi tillsammans bedrivit en del i utvecklingsarbete. I och med att incidenten i sig beskrivs i media och kallas för ”Whiskey On the Rocks”, det var helt enkelt en ubåt av Whiskey modell som stod på ett grund - ”Whiskey on the Rocks”, så kändes det i satirens tecken också som en självklar titel.
Så när jag ringde upp Jonas och sa: "Om jag säger Whiskey on the Rocks, vad säger du då?"
Så var det tyst en stund, också sa han: "You had me at hello".
Han skrev en briljant synopsis, en fantastisk story som jag inte kunde stå emot, så jag började skriva manus direkt. När jag hade skrivit två avsnitt, så sprang jag av en händelse ihop med Björn.
Björn Stein:
- Jag kom från en annan pitch faktiskt som jag tackade nej till precis. Så vi möttes här nere i lobbyn på Chimney.
Henrik:
- Också frågade jag Björn om det här kunde vara intressant.
Björn:
- Du frågade om jag var intresserad av humor. Ja, absolut, jag har verkligen gått och letat sedan jag och Måns Mårlind delade på oss, då Måns inte var så intresserad av humor. Jag har gjort hundratals reklamfilm, som är en viss svart humor.
Henrik:
Och de hade jag faktiskt sett genom åren. Jag visste att han inte var helt bakom flötet.
Björn:
- Jag letade absolut efter rätt projekt, men det fanns inget med den tonen som jag kände att det skulle jag vara bra på. Och så kom du med den här, så sa jag absolut, så fick jag det.
Henrik:
- Jag trodde du ringde tillbaka samma dag eller samma kväll och sa att det här vill jag göra.
Så när man väl knäckt koden för att det här skulle vara en satir, och då tillfälligheten att vi är rätt tillfälle sprang på varandra, så var de stora pusselbitarna på plats.
Vi var från första början väldigt överens om vad det var för typ av serie vi skulle göra. Och det som Björn verkligen tillför här, som jag är så jäkla glad över, är att kunna gestalta humor på ett cinematiskt sätt. Det är väldigt ovanligt, vilket man nästan aldrig ser, och speciellt inte här i Skandinavien.
Så att det var mycket stjärntecken som stod rätt, för att det här skulle falla på plats så fint. Sedan dess har vi jobbat dagligen i fyra till tre år, skulle jag nog säga, med det här projektet.
Och det har varit en jävla rolig resa.
Jag skulle nog säga att det har blivit betydligt bättre än vad jag trodde och hoppades från första början. Det brukar ofta vara tvärtom.
Producenten Patrick Nebout och Henrik Jansson-Schweizer
Foto: Anton Clements Ståhl
Björn, du har jobbat jättemycket, du har varit i Hollywood och gjort film, och nu är du här och gör film och serier. Vad är den stora skillnaden? Och känner du att du har friare tyglar och känner att det är roligare med detta? Om man kollar på hela ditt resumé av allting du gjort.
Björn:
- Ja, det var absolut en av de roligaste sakerna jag någonsin har gjort. I USA är det så mycket pengar och det är så mycket tyckande som kommer med pengar.
Det här är mycket pengar för att vara en svensk produktion. Men man ser ändå en jävla skillnad. Det är väl där någonstans, att man vill försöka göra så mycket från grunden i det. Det som man tänkt sig, att man ska försöka få igenom allt det, för man ska ändå studsa mellan allas åsikter. Det är klart, slänger man in massor av miljoner så vill man ha åsikter. Det är inte en fri konstform som vi gör. Det är en kommersiell produkt i slutändan på något sätt som de ska visa dig i sina kanaler och tjäna pengar på. I alla fall Disney.
Då gäller det att man inte hamnar i någon slags skyttegravs läge. Jag hade väldigt tydligt för mig att jag verkligen ska försöka jobba proaktivt mot att båda kanalerna ska vara med. Vi jobbade med dem och höll dem i loopen och någonstans ta till sig kritiken eller tankarna.
Det är inte alltid de säger vad de menar. Det är jävligt svårt även för oss som jobbar ibland att sätta fingret på vad som inte funkar.
Till exempel inledningen funkar inte och varför slutet inte funkar kan bero på att inledningen inte sitter. Men det är svårt att säga det och då är vårt jobb att vara läkarna som gör undersökning och säger det beror på "det här" och kommer med ett bra förslag.
Mitt mål som är regissör var att jag vill ha jävligt kul på produktionen. Vi hade kul i förproduktionen, vi hade jätteroligt under produktionen. Jag tror också att det smittar av sig på hur resultatet blir och sen så vill jag ha kul i efterproduktionen och kommunikationen med kanalerna.
Då får man försöka hitta ett förhållningssätt som gör att det är kul. Och Disney var skeptiska innan inspelningen och sa "är det här kul" och det vet man inte. Det handlar om saker som jag tycker är roligt, kanske inte du tycker är roligt. Det är sin egen personliga humor och att prata om "det här kommer bli kul" och sen visar man avsnittet, så sitter man själv och garvar men de garvar inte. Det är för att vi har olika humor, och jag tycker det här är en kul serie.
Så det var alltid ett slags balansgång där. Jag såg första klippningen av första avsnittet och tänkte "det är kul" och vi såg samma sak. Men det är svårt, jag tror att humor är det svåraste som man kan göra.
Björn Stein med skådespelaren Per Lasson som spelar kommendörkapten Anders Karlsson
Foto: Anton Clements Ståhl & Henrik Jansson-Schweizer
Jag tycker ni ändå har lyckats nå en ganska bred målgrupp och sånt är ju jättesvårt. Har det varit någonting ni haft i åtanke eller en oroande tanke att ni inte skulle lyckas med? Till exempel när du också har skrivit manuset, har du aktivt tänkt att du måste nå en bred målgrupp?
Henrik:
När jag skriver så utgår jag alltid från mig själv och brukar sätta mig själv i biofåtöljen när jag skriver mina scener. Ett knep som jag har när jag skriver är att jag tänker "vad förväntar jag mig ska vara nästa scen i den här historien" också gör jag precis tvärtom. För att överraska mig själv och då uppstår massa twist and turns.
Men det som var svårt här som ändå inte blev så svårt eller komplicerat sen var att det skulle vara roligt men och andra sidan jävligt spännande och det tyckte jag smälte ihop väldigt fint i Björns gestaltning. Vi hade så mycket tid i manuset då det blev uppskjutet två gånger så att vi verkligen förstod scenen och scen uppbyggnaden och tonaliteten vi letade efter här och sen är man ju alltid orolig som författare att vi ska tippa över och bli för buskis, för allvarligt, för mörkt etc. Men balansgången den satt där hela vägen genom alla avsnitt.
Björn:
Jag håller med, det blev som vi tänkte och floppar det nu så gör det men vi var nöjda. Ofta har man ett par saker som skaver lite grann "det blev inte så bra" eller "det där ser lite konstigt ut", jag har inget sånt med det här projektet. This is our baby
Henrik:
Det här kändes som ett projekt som var lite grann som en lavin för den drog med sig och smittade av sig på alla inblandade. För det gav alla i teamet på alla positioner att faktiskt ta sin kompetens till sin spets och visa hur jävla bra de var på olika saker.
Och det är framförallt ett bra ledarskap från Björn att förmå alla att ha det där extra klivet och göra lite mer än vad man brukar. Det här var en ganska vfx tung produktion och vi hade ju tur att kunna göra den här på vårt kontor på Chimney och det tror jag också underlättade arbetet och det syntes väldigt bra i resultatet för vi kunde vara närvarande hela tiden i den processen.
En oro som jag hade när vi började på projektet var att vi hade två kanaler med två helt olika DNA och målgrupper att de skulle tycka diametral helt olika kreativt vad den här scenen skulle ta vägen. Men det funkade så förbaskat bra och det var respektfullt både mot oss men också mellan kanalerna som jag upplevde det.
Björn:
Jag tror också det som du sa där med målgrupper eller sådär att man måste bara göra det man tycker är kul. Jag har verkligen en full övertygelse att folk inte behöver se sin egen ålder. Till exempel så riktar vi oss åt ungdomar så vi måste göra en ungdomsserie. Jag skulle skriva en tv-serie om pensionärer som ungdomar skulle gilla, det är hur man gör det.
Det finns saker som man identifierar sig om att man ser andra ungdomar, men det finns ingen regel som säger att 50-åriga gubbar måste kolla på andra 50-åriga gubbar.
Det där tycker jag är snömos faktiskt och det tycker jag att man känner med den här.
Henrik:
Jag kan väl stämma med och säga att jag har en slags erfarenhet av att göra berättelser om äldre gubbar bland annat "Hundraåringen", det blir ju väldigt tråkigt om den bara riktar sig till jämnåriga. Som du är inne på där Björn, man måste se till berättelsen och uttrycket, om det sen handlar om gubbar, eller pojkar, eller kvinnor, eller tjejer, det spelar ingen roll så länge man har en jättebra historia att berätta om man gör det på ett bra sätt.
Björn:
Och sättet man berättar på, hur den är berättad och hur det är gjort. Jag tror själva formatet påverkar det jättemycket att det är så korta avsnitt det påverkar drivet i manuset jättemycket. Det gjorde också att det påverkade klippningen och som gjorde att vi har ett jävligt högt tempo.
Det är delvis ovanligt i vår del av världen att vi har ett sådant här bra driv i tempot och det är en viss sorts humor som kanske inte riktigt finns så mycket här. Så det är en ganska öppen spelplan för att ta reda på vad folk verkar tycka är kul och därför känner de att de kanske inte har sett det här så mycket. Det är ju det som vi själva känner att vi vill göra, den här sortens humor.
Och det är balansgång för det får inte bli för buskis för det vill ingen. Men ibland är vissa element pyttelite buskis, men så går vi tillbaka också blir det spännande. Så det gäller bara att hitta den där balansen.
Bröderna Jansson spelad av Per Ragnar (vänster) och Rolf Lydahl (höger)
Foto: Anton Clements Ståhl & Henrik Jansson-Schweizer
Det är ju en massiv produktion med mycket effekter och green-screen. Hur ser en vanlig dag ut när du som regissör ska spela in och du vet att det är mycket green-screen och vfx-skott den inspelningsdagen?
Björn
- Själva dagen är ett resultat av planeringen, speciellt under vfx. Till exempel om vi tar dagarna då vi filmade ubåten exteriört när vi hade byggt upp den, då var ju 80% av alla bilder vfx-bilder nästan.
Då är ju allting extremt genomgående, vi gjort previews filmer på vissa av sekvenserna, andra så pass enkla eftersom vi gjort rätt många gånger har jag rätt bra koll på det att vi inte behöver göra det.
Man kommer till set och har adrenalinpåslag för att hjärnan går så snabbt och fort och tänker så mycket. Så att man känner sig nästan som ett förhöjd stadie, för att man har gått igenom allting och vi får inte missa någonting. Vi är flera stycken som tänker på allting, allt från fotografens perspektiv, vfx-supervisor, min regiass Anton som varit jätteduktig. Att kolla att allting trackar och att de står på rätt sida att det vänder åt rätt håll, ljus. Och FAD som är inspelningsledare som också ska hålla koll att vi får med allting.
Speciellt när det är vfx är det som att bygga lego. Du tar olika legobitar: "först skrivs det en legobit, sen så gör man en legobit, sen så klipper vi den legobiten också vfx:ar vi den legobiten". Och ibland inte så jävla jättekul rent inspelningsmässigt för att du får så stor gratifikation. Du filmar antagligen mot en grön skärm och sen kommer det flyga två viggen i bakgrunden, men det gör ju inte, det är bara tom luft man filmar, man ska försöka fantisera "hur snabbt flyger en viggen när den flyger så här nära en ubåt".
Men så gör man det, så tittar man på det är bara tom vit himmel och så panorerar man förbi eller åker med en kran så är det bara "ja det där kanske är bra".
Men om du gör en jävligt bra spelscen så får du en sån slags omedelbar belöning på inspelningsplatsen för då är det jävligt kul, man bara "vad det här blir bra" man känner det.
Men med en med effekt dagar är inte alls lika roliga på det sättet. Men det finns många andra belöningar att man tycker det är kul, man känner att man har massa fina Legobitar i sin lilla Lego-väska med sig hem så att man vet att det kommer bli bra.
Men det är a och jävla o förberedelser. Jag säger inte att det är 90 % av grejen, men om du inte har förberedelser då kommer du att stå där med skägget i brevlådan.
Henrik:
- Det som gjorde klippningen så smidig och klipp processen, det var så minutiöst planerat hela inspelningen och så maxat, så det fanns inga extra bilder att klippa till eller göra alternativa versioner på utan det vi hade, det hade vi.
Och det går hela vägen tillbaka till skrivandet, det är inga scener, visst vi har strukit grejer tidigt i processen av tidsskäl och kostnadsskäl. Men av allting som gick ut med i slutproduktionen på manuset så finns allting med i serien.
Björn:
- Det är så sinnrikt skrivet så man hoppar från scen till scen och alla de här bitarna måste vara med. Dels för det är så korta avsnitt, så allting som är med måste fan vara med.
Och är det bara lite kul så kanske vi måste ta bort för att historien måste berättas och det är där av en anledning. Jag tror inte att det är så mycket ordning i scenerna som är ändrade heller.
Jag vill inte att en produktion skjuts upp två gånger, men i efterhand så var det för det bättre för när vi väl körde så visste vi vad vi ville.
Det är ju ändå starkt av er att vara dedikerad i projektet hela vägen, trots att det skjuts upp två gånger.
Henrik:
- Ja, men det är klart att det är frustrerande och det är den långa processen om man jobbar med stora världsbolag som Disney. Men det är en erfarenhet vi bär med oss.
Nu börjar vi bli seniorer både jag och Björn och har varit med ganska många år i olika projekt och produktioner. Jag tror också att det har varit en väldigt stor fördel här. För jag tycker att vi har sett på processen väldigt pragmatiskt och förhållningssättet har varit att allt som kan göras i historien på något sätt bättre det ska vi göra. Sen låta alla vara jättebra på det de gör och lita på folks professionalism.
Ubåtsmodellen som används till många av de exteriöra scener på ubåten.
Foto: Anton Clements Ståhl & Henrik Jansson-Schweizer
Hur känns det som manusförfattare att se slutprodukten? Är det en melankolisk känsla? Blir du glad?
Henrik:
- Nej, faktiskt inte, jag tror som i livet så går man igenom olika faser. Jag är just nu i den här fasen att ha en riktig separationsångest från det här projektet för det har varit en så stor del av mitt liv, av våra liv. Och nu tar det slut och det är jävligt jobbigt faktiskt. Telefonen ringer inte lika mycket längre som den gjorde för ett par veckor sedan och har gjort de senaste åren så nu gäller det snabbt försöka hitta ett nytt projekt.
Jag vet ju om att du har lite olika projekt som du pratat om som du önskar kunna förverkliga.
Henrik:
- Man har ett antal projekt i sin portfolio som man drömmer om att få göra men som inte har blivit av av olika anledningar. Det handlar ju väldigt mycket om tajming. Om vi då går tillbaka till det här projektet när vi började med det för fyra år sedan. Då var det ju så kallat museiprojekt. Men så kom kriget i Ukraina och då aktualiserades det här på ett sätt som till och med var oroväckande. Kommer vi ens kunna göra det här till följd av världsläget?
Men det som hände var att det som skedde var mer relevant och vi kunde också skruva på en del bitar i historien som anpassade till hur det ser ut idag. 43 år sedan efter det att ubåten faktiskt gick på grund.
Foto: Anton Clements Ståhl
Jag gillar ju alltid att avsluta mina intervjuer med något inspirerande. För kommande generationer som vill jobba i branschen, vilka råd vill ni ge dem? Både som regissör, manusförfattare och producent.
Henrik:
- Jag kan börja! Jag har flera råd här.
Se film, lär dig filmhistoria. Se alla filmer du tycker är tråkiga när du är yngre. Men som är viktiga för filmhistorien. Se igenom den och lär dig av hur kommissionen kommer till. Det är det ena.
Jag tror att om jag skulle beskriva en förutsättning som jag har för att göra det jag gör idag. Det är att jag är förbannad envis. Var envis. Tro på det du gör.
Björn:
- Som du säger, den där envisheten är jätteviktig. Blandat med en öppenhet, för film är ett teamwork. Regissörer eller skådespelare får väldigt mycket cred ofta för projektet. Det är klart vi ska ha det. Men om man då är regissör till exempel så är jag arbetsledare och måste ta in folks åsikter. Att försöka bli bra på att se vad som är bra och dåliga åsikter. Det tar tid och erfarenhet.
Det är en balansgång för man ska inte lyssna för mycket på folk men samtidigt också lyssna på folk. Att slipa på det, inte vara rädd för att ta in åsikter, men inte vara rädd för att säga nej.
Det finns många som säger: "Det här är mitt verk och det ska bara göras på det här sättet". Om 15 personer står och petar på samma sår på dig och säger: "Det är någonting med den här scenen". Om det är tillräckligt många människor kanske det är något man borde titta på. Det tror jag är viktigt att vara lyhörd men bestämd.
Om du pratar om unga människor så finns inga jävla ursäkter. Om du inte äger en mobiltelefon, då har du inga ursäkter. Att ha en mobiltelefon när vi var små. Det är helt sjukt. Man kan göra en långfilm på telefonen. Man kan göra allt i den här lilla grejen, det är magiskt. Det är bara ut och filma.
Just det ett till tips! Det viktigaste är inte bilden, det är ljudet. Så köp, mickar. För att ha bra ljud, då kan man komma undan med rätt dålig bild. Men tvärtom går det inte. Dåligt ljud om man inte hör vad folk säger eller om det är mycket rumsklang. Då får man ingen kontakt. Så tänk på ljud.
Henrik:
- Jag håller inte riktigt med Björn där, utan har man inte ett bra manus så spelar det ingen roll om du har bra ljud.
[skrattar]
Nej, men jag håller med om ljudet, det är a och o.
Björn:
- Annars hör man inte vad som skrivits i det här jävla manuset ändå.
[skrattar]
"Whiskey on the Rocks" går upp på SVT Play och visas på SVT den 25 december med ett nytt avsnitt varje dag fram till nyår.
