Synopsis
IF: Låtsaskompisar, av manusförfattaren och regissören John Krasinski, handlar om en flicka som upptäcker att hon kan se allas låtsaskompisar (ifs) – och om vad hon gör med den superkraften – när hon ger sig ut på ett magiskt äventyr för att återförena bortglömda ifs med deras barn.
"För mycket för sitt eget bästa"
John Krasinski lämnar skräckrötterna när han regisserar och skriver "IF", en familjefilm så långt ifrån "A Quiet Place" du kan komma. De filmerna gillar jag, men älskar inte lika mycket som många andra (tycker tvåan är bättre än ettan). Så för mig har Krasinski inte riktigt övertygat mig som regissör eller manusförfattare. Så är även fallet här.
Det känns som att det finns en riktigt bra grundidé här, som är på Pixar nivå. Men som blir alldeles för komplex för sitt eget bästa och jonglerar flera olika handlingar samtidigt, än att fokusera på en.
Du har handlingen med Bea (Cailey Fleming) och hennes pappa (John Krasinski) på sjukhuset, du har handlingen där Blue (Steve Carell) måste hitta en ersättare som ska vara hans barn, samt handlingen med Bea och Cal (Ryan Reynolds) går rundor och gör intervjuer och försöker hitta en match för låtsaskompisarna till riktiga barn.
Det hade varit okej, om filmen lyckas balansera de olika handlingarna bra, eller att de möts samman. Men tonen är lite överallt, där man försöker göra något vuxet med hela dottern och pappa handlingen, medan Blue handlingen är rakt av enbart för barn. Helt klart skulle man studerat filmer som "Min granne Totoro" eller "Insidan Ut" för att se hur man verkligen gör med balans av ton för att tilltala alla åldrar.
Med det sagt, så är det fortfarande bra saker med filmen. Som vuxen blir jag såklart sentimental mot slutet, till och med pappan som satt framför mig i salongen började gråta och hans son reagerade vilket jag tyckte var lite kul.
Där är ett skämt om en karaktär som heter Keith som är osynlig som jag tycker har en väldigt bra payoff i slutet, likaså i eftertexterna.
Märk också att jag typ inte sagt något om Ryan Reynolds och det är för att han typ bara är där. Han spelar inte sin typiska Deadpool persona som han gjort de senaste tio åren ungefär nu. Vilket jag uppskattar, men det blir lite distraherande att se hans ansikte i filmen när han är så avslappnad och inte tar åt sig.
Cailey Fleming som jag är mest bekant med som Judith Grimes i "The Walking Dead" serien, tycker jag gör bra här i huvudrollen och kan verkligen axla en långfilm.
Hade filmen haft en bättre ton att balansera, eller fokuserat mer på handlingen med Bea och hennes pappa samt att låtsaskompisarna finner tillbaka till sina gamla barndomsvänner så hade där funnits något här. Men som det är nu, är det helt okej och sevärt en gång. Utan att man tänker jättemycket på den i efterhand.
