Synopsis
Det här komediäventyret, skrivet av Ethan Coen och Tricia Cooke, följer Jamie, en ohämmad fri själ som deppar efter att det tagit slut med ännu en flickvän, och hennes allvarliga vän Marian, som desperat behöver slappna av.
På jakt efter en ny start, ger de sig ut på en improviserad roadtrip till Tallahassee, men saker går snabbt snett när en grupp odugliga brottslingar korsar deras väg.
"Ethan Coen på amatörnivå"
"Drive-Away Dolls" är Ethan Coen's första långfilm som solo regissör utan hans bror Joel. Joel har redan gjort sin första solofilm med "The Tragedy of Macbeth" och jag kan med säkerhet säga det var en betydligt bättre film än vad detta var. Jag har ingen aning vad Ethan försökte säga eller ens göra här, men det fallerade så mycket.
Vad jag förstått så är filmen en stor homage till B-filmerna från 60 och 70-talet, vilket jag kan se lite av. Men filmen är så spretig i tonen att det knappt kommer fram. Trots en kort speltid på 84 minuter (tack gode gud) så var det ändå inte roligt att sitta igenom. Där var två ställen jag små fnittra åt, men sedan var det helt tyst från mitt håll.
Lägg även till att emellanåt klipper den till några random hallucinationer som att man tagit droger, varav i en av dessa scenerna dyker Miley Cyrus upp.
Margaret Qualley och Geraldine Viswanathan spelar våra två huvudpersoner och de kan inte bära denna film på deras axlar. Margaret Qualley har någon udda accent från södern också som inte funkar för fem öre, den är bara distraherande.
Som med typ alla Coen-brödernas filmer så är sidokaraktärerna betydligt mer intressanta. Men även här är där inte så mycket rum för andra karaktärer att ta plats eller ens göra så mycket. Den mest minnesvärda är nog Bill Camp som Curlie som inte ens får något riktigt avslut heller.
Det är kul med Matt Damon och Pedro Pascal cameos, men det känns som man gjort dessa skämt förr i andra sammanhang så det finns inget nytt att komma med här, eller snarare att filmen väljer att inte göra något nytt med det.
Jag vet inte vad budgeten kan ha varit på denna, men den känns väldigt lågbudget trots alla involverade både framför och bakom kameran. Det finns filmer som släpps direkt på streaming som har högre budget än detta och har en mer cinematisk känsla till sig.
Filmen har heller ingen röd tråd genom sig, som jag skrev är tonen överallt och ingenstans typ. Detta märks också mot slutet av filmen där allting bara löser sig på fem minuter och man hinner knappt blinka om vad som hänt innan eftertexterna rullar.
Även klippningen är bisarr då man använder övergångar som man använde som barn i Windows Movie Maker och tyckte de såg coolt ut.
På det stora hela känns inte detta som en Coen-film, utan mer som en studentamatör som försöker imitera Coen bröderna och misslyckas.
