THE LAST OF US. Courtesy of HBO Max © 2023
Det verkar som att detta är en återkommande sak på hemsidan, så jag kommer nog fortsätta göra en lista av mina topp 10 favoritserier jag sett under det gångna året. Detta då jag också inte kommer göra min topp 10 lista av årets sämsta respektive bästa filmer i samband med Oscarsgalan senare i mars månad.
Jag har inte sett alla serier från 2023. Faktum är att jag hade väldigt svårt att göra en topp 10 lista i år, för jag aktivt valt att inte fortsätta se vissa serier som jag började se säsong 1 av. Samt de serier jag följer har jag inte hunnit se fortsättningen på, så jag har en hel hög med serier jag är back med. Samt att många av mina favoritserier antingen inte hade nya säsonger ute detta året och de som hade det, så var den säsongen den svagaste säsongen den serien har haft.
Därför kommer årets lista innehålla lite mer av "reality" samt dokumentärserier för att fylla ut, för där har jag sett några som jag verkligen gillade.
Reglerna för att serien ska få vara med är att den ska ha släppts under 2023 vare sig det är i Sverige eller USA. Serien behöver inte nödvändigtvis vara en helt ny serie, utan kan vara en ny säsong av serien som släpptes i år. Jag har också valt att ha miniserier.
Kom även ihåg att detta är min personliga lista av de serier som jag tycker varit bäst 2023. Det finns inget som är rätt eller fel, alla har olika smak.
Jag kommer inte göra några hedrade nomineringar i år för som sagt, jag har sett betydligt mindre än vad jag vanligtvis gör och hade svårt att få ihop en topp 10 lista.
10. Only Murders in the Building: Säsong 3
Detta är en serie, där varje säsong känns som den inte behövs egentligen. Därför känner jag att denna säsong är den svagaste av dem alla och jag känner då att det kommer att komma en fjärde säsong, man har någon form av slut i sikte eller att något större behöver inträffa. Men jag gillar fortfarande dessa skådespelarna och kemin mellan Steve Martin, Martin Short och Selena Gomez är en av de bästa tv-världen har att erbjuda just nu. Det är de tre och deras samspel och kemi som gör att denna serie är så pass bra och sevärd.
Det behöver bara komma något mer nytt till storyn, humorn kommer av sig själv tack vare våra tre huvudpersoner.
9. The Fall of the House of Usher
Inte den bästa Mike Flanagan serien, men en bra serie att avsluta hans samarbete med Netflix på. Om man sett alla hans tidigare filmer och serier märker man av att nästintill alla skådespelare återvänder som han jobbat med tidigare och den moderna storyn med Edgar Allan Poes berättelser som bakgrund till det hemska som inträffar våra karaktärer, fungerar bra rent narrativt. Det kan bli lite för övertydligt med familjen och deras läkemedel hur det är inspirerat av verklighetens Sackler.
Men där är tillräckligt för att göra både Poe och skräckälskare nöjda här.
8. Winning Time: The Rise of the Lakers Dynasty: Säsong 2
Det är plågsamt att jag älskade denna serien så pass mycket som jag gjorde också väljer HBO att inte fortsätta på serien. Så vad vi fick var två fantastiska säsonger och en fantastisk serie, men inget avslut. För en person som mer och mer kommit in i basket så är detta en guldgruva av hur spännande, intressant och välgjort allting är. Jag känner till lite av historien sedan innan, vissa av personerna är jag bekanta med från dokumentärer eller arkivmaterial. Serien gör det väldigt bra och märker att de som skapat serien också älskar denna historia och basket överlag.
7. Star Trek: Picard: Säsong 3
Utan tvekan årets största överraskning både vad gäller film och serier.
Jag var nästan redo att skippa säsong 3 av "Star Trek: Picard", just för hur plågsamt dålig säsong 2 var (något av det sämsta jag sett i serieformat i hela mitt liv). Men de lyckades sälja in mig på att de gamla skådespelarna skulle återvända och att det var en officiell reunion. Jag är glad för det, för detta var ett sjuhelsikes lyft från de tidigare två säsongerna.
Vad som är ännu mer frustrerande är att man mer eller mindre kan gå in i denna tredje säsong och ändå hänga med utan att ha sett de två tidigare säsongerna. Vilket bara gör mig mer förbannad att detta bara skulle varit en miniserie som enbart bestod av denna tredje säsong.
Vad jag älskar med denna säsongen är att det känns som en förlängd film som placeras bra med de andra TNG filmerna som kom, till och med så pass att den är bättre än hälften av de filmerna.
Detta är hur man gör nostalgi rätt, samtidigt som du har en bra story och att alla karaktärerna känns äkta till hur de var i den gamla serien. Jag är relativt ny med att vara ett fan av "Star Trek" så jag är inte lika ingrodd som många andra, men till och med de ingrodda fansen har sagt detta är något av de bästa "Star Trek" som gjorts och när till och med jag känner av det så är det tecken på att denna tredje säsongen gjorde allting korrekt och levererade.
Är jag intresserad av en fortsättning? Verkligen inte, de planerar någon form av spin-off med Picards son i slutet, men det intresserar mig inte. Jag fick ett sista äventyr med originalgänget och det var allt jag ville ha från första början.
Det går inte att förneka att detta var det jag önskade de nya "Star Wars" filmerna hade gjort med sina originalskådespelare som vi aldrig fick.
6. The Bear: Säsong 2
Jag tycker säsong 2 håller samma kvalité som säsong 1, även ifall det där lilla extra som gjorde säsong 1 speciell kanske saknas lite här. Det beror nog på att serier som kommer lite från ingenstans och blir succéer, även om de håller samma kvalité som första, blir det aldrig de där magiska som man en gång hade.
Denna säsong dyker även kändisar upp i små cameos ungefär där de är med i ett avsnitt bara. Det är kul och de ger ärligt talat en bra tyngd och tillför lite som alla kända ansikten i "Oppenheimer". Även ifall rollen är liten tar man in dessa kändisar för att bära upp och få rollen till att vara stor och viktig.
Julavsnittet med familjen är nästan som en långfilm i sig, speciellt när avsnittet klockar in på en timme.
Men det är bara överlag en jäkligt bra säsong som lever upp till första säsongens nivå, även ifall jag älskade säsong 1 en smula mer.
5. Ted Lasso: Säsong 3
Tredje och sista säsongen för "Ted Lasso" serien är en säsong som ror denna fina serie i hamn med bravur. Det är nog ingen överraskning att denna serien har på sistone blivit en av mina stora favoriter som är aktuell just nu. Vad jag älskar med serien är inte bara humorn, utan framförallt de allvarliga och ljusa stunderna i något mörkare. Det går inte att förneka att det finns många lärdomar att ta från denna serie, inte minst när man blir tårögd två avsnitt efter varandra.
Med det sagt så är det tyvärr den säsongen som svajar mest, medan förra säsongen bara hade ett (om ens då) avsnitt som var helt okej medan allt annat var bra. Men här tycker jag att det är lite för många avsnitt och framförallt när man höjt speltiden till en timme per avsnitt, som svajar i kvalitén.
Ibland känns det som att vi går tillbaka till ruta ett med vissa karaktärer för att sedan ha dem avsluta exakt där de var i början av serien. Det är inte dåligt för karaktärerna är så pass välskrivna, men det blir tydligt i manuset att man haft lite olika åsikter eller inte riktigt vetat vart man velat i alla avsnitt.
Dock landar den rätt med de två sista avsnitten som lyfter allting och räddar hela säsongen.
Det är helt klart en serie värd ens tid om man inte sett den och tror inte det enbart handlar om fotboll, detta är så mycket mer och något helt annat.
4. Jury Duty
Första av två "reality" serier på listan och hurvida mycket som är sant får man såklart avgöra själv. Men jag älskade konceptet och befann mig i ett ganska så dåligt skede personligt, så denna serien hjälpte en del där. Därför skrattade jag mycket och plöjde igenom hela serien under en kväll för jag kunde inte få nog. Det går heller inte att bli extra rörd när man ser hur Ronald Gladden beter sig mot folk. Det finns hjältar och snälla personer kvar, det gäller bara att leta efter dem.
3. Arnold
"Arnold" är en dokumentärserie om såklart Arnold Schwarzenegger. Hans uppväxt, hans resa från bodybuilding, till skådespelare till guvernör. Även om jag inte läst hans självbiografi än (har den i bokhylla) så tror jag att mycket av dokumentären är det som han skrivit i sin bok.
Som ett massivt Arnold Schwarzenegger fan var jag tvungen att se denna dokumentär och det är jag glad att jag gjorde. Rent informationsmässigt är det som vilken annan vanlig självbiografi dokumentär som brukar göras.
Men precis som med "Sidney"-dokumentären gynnas denna av att Arnold själv är med och blir intervjuad i dokumentären. Vilket då gör att vi får fler ställen att röra oss på, han sitter inte enbart framför en stol och pratar (även om det är 80% av dokumentären).
Sen att jag är intresserad av honom som person och vuxit upp med hans filmer är såklart en stor fördel.
Det är också kul att se andra kändisar, politiker, journalister bli intervjuade, som kan ge en annan bild på vissa saker. Jag blev extra rörd när Ivan Reitman blev intervjuad då han gick bort förra året.
Hade önskat mer Stallone-intervjuer, men såklart får man ett leende på läpparna när de börjar prata om sin rivalitet på 80-talet.
Den största överraskningen var relationen Arnold hade med sin bror, något som jag inte visste jättemycket om sedan innan. Jag visste redan om hans far och andra världskriget sedan innan, men då han inte pratat så mycket om sin bror så var det jag tog från dokumentären. Det är också här den är som bäst, när Arnold pratar om sin barndom, uppväxt och när han själv i nutid befinner sig i sin hemort och visar runt i staden och sitt barndomshem. Återigen lite för lite av det, men det lilla vi får är det mest informativa.
Alla som är fans av Arnold rekommenderar jag denna till. Jag vet inte hur mycket ny information som erbjuds om man redan läst hans självbiografi och en del visste jag redan om sedan innan. Men det går inte att förneka att han är min barndomshjälte tillsammans med Stallone och att se denna dokumentär gav mig ett riktigt leende på läpparna och är glad jag såg den. Och för de som inte är bekanta med hans historia lär nog få en ny bild av honom.
Det är lätt att titta igenom i en sittning på bara 3 avsnitt med en timmes speltid per avsnitt.
Jag önskade att Stallone fick samma behandling, istället för en 90 minuters dokumentär.
2. Physical: 100
Andra realityserien på listan och detta är något av de bästa jag sett i år. Jag har aldrig blivit så uppslukad och besatt av en ny serie, reality för den delen som jag gjort med denna. Det är den riktigt sanna "Squid Game" mer än den där andra Netflix släppte nyligen. Att se dessa personer träna i alla de olika grenarna är spännande i sig. Men man lyckas också få sympati och lära känna dessa personer under seriens gång, där man blir så pass involverad och vill att vissa vinner mer än andra.
Jag var så pass insatt i underdog teamet, att det blev som "Rocky" i verkligheten och hejade på dem hela vägen. Jag började till och med gråta så berörd jag blev när de vann mot ett av lagen.
Min bästa vän och jag satt bokstavligen fram till fyra på natten och plöjde igenom alla avsnitt tills vi hade två kvar som ännu inte var ute.
En serie som är lätt att bli besatt av och en serie som förtjänade att bli så pass stor som den blev.
1. The Last of Us
Jag har nog inte varit med om en serie som varit så här hypad på länge. "The Last of Us" är den efterlängtade serien baserat på spelet med samma namn. Spelet anses enligt de flesta inom gaming communityn vara ett av om inte de bästa spelet någonsin. De har vunnit nästintill alla spel priser som finns och har en fantastisk story bakom sig, gjord att göras om till en serie eller film.
Själv har jag spelat första spelet, men inte andra. Vilket då gör det lite extra kul vetandes vad som har tagits med i serien, vad man inte har tagit med och vad som har förlängts för att göra det bättre för storyn i just detta formatet. Det är allt för sällan jag blir lyrisk över serier idag, eller ens börjar titta på det trots hemsidan. För det är så många timmar av min tid som ska gå till serien. Men "The Last of Us" är verkligen enastående och hur man gör en adaption från spel till serie korrekt.
Vad man väljer att fokusera mer på i denna serie är människorna och karaktärerna. Man har kortat ner zombierna rejält. Clickers är bara med i två avsnitt, medan Bloater bara synts till en gång. Men av de 9 avsnitt är hälften av dem zombie fria, eller så är bara en zombie med. Så för de som går in utan att ha spelat spelen och förväntar sig mer skräckserier med mycket zombie action kommer bli besvikna.
Personligen är detta inget problem för min del. Eftersom zombierna aldrig var det mest intressanta heller när jag spelade spelet. För mig är det karaktärerna och storyn som engagerar mig mest i båda fallen och där den lyser som allra bäst.
Pedro Pascal som Joel är en av de bästa skådespelarna vi har just nu. Han har denna unika förmåga att inte kunna säga något och man kan bara via hans ansiktsuttryck förstå alla de känslor hans karaktär går igenom. Bella Ramsey som Ellie är den perfekta castingen. Tror inte det hade gått att hitta någon bättre passande för rollen.
Men det viktigaste av allt är att kemin mellan dessa två är toppklass. Utan den så hade allting fallerat, men man har lyckats fånga de där magiska ögonblicken man även får under spelets gång här. Ellie med sina vits-skämt eller hur hon blir som en dotter för Joel under resans gång. Man får en äkta genuin känsla av föräldraskap och mot slutet går det inte annat än att bli berörd av allt de går igenom.
Det är också en serie där vi under samtliga avsnitt fokuserar på olika personer också. Avsnitt 3 till exempel är helt dedikerat åt karaktären Bill (spelad av Nick Offerman) och hans partner Frank (spelad av Murray Bartlett), som bara nämns i spelet men som här synts till. Eller kannibalerna i vinterlandskapet får utrymme i avsnitt 8.
Det kan verka lite jobbigt när fokuset inte är på Joel och Ellie hela tiden och att de i vissa avsnitt bara är sidokaraktärer som får kanske 5 minuter speltid framför kameran. Detta hade varit ett problem, om inte dessa berättelser var välgjorda och engagerande. Vilket de är. Det blir nästan som små kortfilmer av dessa berättelser som man märker på ett eller annat sätt ändå påverkar Joel och Ellie. Det kanske också beror på att jag har spelet som referens och inte vet hur andra kommer tycka och tänka kring det.
Den är skapad av Neil Druckmann som också gjort spelen, han får även regissera avsnitt 2. Tillsammans med Craig Mazin som skapade den fantastiska "Chernobyl" serien och även han får äran att regissera första avsnittet i serien (för övrigt ett av de bästa första avsnitten till en serie jag har sett).
Med både denna serie och "Arcane" finns det ändå hopp för adaptioner baserade på spel framöver. Jag kan knappt bärga mig för den andra säsongen. För detta är kvalité på hög nivå i story, berättande och karaktärer.
