Hammarskjöld

Dag Hammarskjöld, spelas av Mikael Persbrandt i en filmatisering av Hammarskjölds sista år som FN:s generalsekreterare. Året är 1961 och det Kalla kriget pågår för fullt, med fokus på Kongo.
Hammarskjöld har vigt sitt liv åt politiken och sitt uppdrag. Slutet av dagen spenderar han hemma, ensam med sin apa Greenback (som han fått i present vid ett statsbesök) och passas upp av sin butler. Dag och apan äter tillsammans. Sedan skriver han ned sina innersta tankar – texter han behåller för sig själv.
Dessa inslag av filmen gör den någorlunda varm och intressant. Annars är den ganska så genomgående stel. Hammarskjöld framstår som något varmare och mjukare än hur jag tänker mig män, rent generellt, på den tiden. Men filmen skildrar inte Hammarskjöld som en privatperson – utan huvudfokus är hans uppdrag, kriget, dåtidens normer och hur världen såg ut och fungerade på 1960-talet.
Därför kan den stundvis kännas något torr och ”gjord”. Samtidigt får man en bra inblick i hur Dag Hammarskjöld kan ha varit, och hur hans arbete fungerade – vad han gjorde och hur han försökte påverka. Hade det varit mer privata inslag så hade det blivit en helt annan typ av film och då hade berättelsen i sig inte blivit lika stark. Samtidigt finns en del inslag om en indikation till en tidigare- och också eventuell framtida kärlek. En problematisk sådan, för dess tid.

”Just leave it to Dag” – filmens övergripande anda är att Dag var den som ville mest och gav allt av sig själv, för att försöka uppnå fred.
Vi får följa en 56-årig singel som är general enda in i sin sängbäddning och ordningen i byrålådan. Sen lämnas det privata och filmens första kvart känns som en hel timme. Det är bara möten efter möten, med kostymnissar som röker och är stressade. Och visst – det var väl så det såg ut och deras konversationer var av stor vikt, men det är inte så jätteintressant att titta på. Det sättet att skildra denna tid och detta yrke på, känns väldigt ”gjort”. Jag hade gärna sett att man försökt få fram fokuset på fred och framtiden på något annat sätt – i alla fall ibland, för att lätta upp lite.
Men Persbrandt gör rollen som Dag Hammarskjöld oerhört trovärdig. Han får sin karaktär att kännas både internationell och svensk, på samma gång och pratar korrekt engelska, men på ett lite nordiskt sätt. Som man kan tänka sig att Dag gjorde. Denna detalj behövs verkligen i berättelsen, för att få den att kännas nära. Talet i filmen är nämligen näst intill 100 procent engelskt, så denna lilla ”brytning” påminner en om den lokala anknytningen till Dag Hammarskjöld.
Persbrandt har även lyckats att få fram auktoriteten i rollen och man riktigt känner med honom när han håller sina brandtal.

Det är inte direkt någon humor i filmen, utan den är allvarlig och stundvis även brutal och smärtsam. Den lilla humor som möjligtvis finns är en torr sådan med fraser som ”Idag firar vi. Imorgon jobbar vi dubbelt så hårt!” följt av ett gubbigt skratt.
    Miljön är galet snygg och trovärdig. Det både känns och ser ut som 1960-talet – utan skavanker i form av avslöjanden från nutiden.
För- och eftertexterna är en viktig del av filmens handling – som för övrigt binds ihop väldigt starkt och fint!

”De vill inte ha förändring. De vill ha makt!”

Jag ger den 3 av 5
Hammarskjöld har biopremiär på juldagen den 25 december