Synopsis
Tokyo, i slutet av andra världskriget. 11-årige Mahito har förlorat sin mor i en brand och har svårt att acceptera att hans far har gift om sig med mammans yngre syster, Nahuto. På gården där de bor finns ett isolerat torn. När Nahuto plötsligt försvinner letar Mahito i tornet och hamnar plötsligt i en annan värld. Ett mystiskt rike där de levande och döda går sida vid sida.
"En visuellt slående film"
Det har gått 10 år sedan Hayao Miyazakis senaste film "The Wind Rises". En film som han sa var hans sista film innan han gick i pension. Men detta uttalande har han sagt förr i sin karriär, bland annat när "Spirited Away" kom ut sa han det också var hans sista. Så det är väl inte med jättestor överraskning att han nu 10 år senare har en ny film ute och har själv sagt att det mycket väl kan komma en till efter denna. Även ifall det nu är sagt att detta är hans sista innan han pensionerar sig...
"The Boy and the Heron" är ett av hans mest personliga verk, något han själv har sagt i intervjuer. Vad jag slås av mest är den fantastiska animationen och det visuella. Det går inte att förneka att det är mästarklass och bara en mästare kan få fram dessa visuella bilder i animationsstil. Filmen är helt klart sevärd enbart för detta skulle jag påstå.
För det är med smärta jag måste säga att detta är en av hans svagaste filmer i hans filmografi. Jag ville älska detta, men handlingen är alldeles för komplex för sitt eget bästa. Den förklarar väldigt otydligt hur denna världen fungerar och karaktärer introduceras vid tredje akten utan att ens ha blivit nämnda tidigare som sedan har en viktig och stor roll.
Där filmen är som bäst, är det i sina känslor. Något som vi är bekanta med när vi ser en Hayao Miyazaki film. Grunden är sorglig och jag hade önskat att man fokuserade mer på dessa känslor med en viss karaktär som vår huvudperson träffar i den andra världen. Tillsammans med musiken från Joe Hisaishi (en av de mer underskattade kompositörerna vi har) så tillför det en melankolisk känsla vid dessa stunder som gör att filmen ändå har något.
Tyvärr är den överallt med sin story och ton, samt karaktärer kommer och går utan större motiv eller bärande på handlingen. Där är guldkorn att hitta dock, inte minst i det visuella, samt känslorna som finns i grunden till allting. Jag önskar verkligen dock att detta var något jag kunde kalla ett mästerverk och älska, men ibland blir det som det blir.
Med det sagt är det fortfarande en bra film och bättre än majoriteten av det jag sett i år från Hollywood...
