Synopsis
I The Holdovers träffar vi Paul Hunham, en allmänt ogillad professor på en förskola som heter Barton Academy. Utan familj och utan någonstans att åka över julen 1970, stannar han på campus för att handleda studenter som inte kunnat åka hem. Efter några dagar finns bara en person kvar: den stökiga 17-åringen Angus, en duktig elev, vars dåliga beteende alltid hotar att få honom avstängd. Tillsammans med skolans chefskock Mary, vars egen son nyligen dött i Vietnam, bygger de tre en osannolik vänskap när de tillbringar julen tillsammans under två mycket snörika veckor i New England.
"Alexander Payne's bästa sedan Sideways"
Alexander Payne gör sin första film sedan "Downsizing", som för mig var en besvikelse i dess utförande trots en jättebra premiss. Så tycker jag att Alexander Paynes stil inte hörde hemma i en sådan film på den skalan.
Men med "The Holdovers" är han tillbaka i rätt form och gör sin bästa film sedan "Sideways".
Denna filmen bara osar 70-tal och försöker även fånga den där känslan som om den hade kommit ut under den period den utspelar sig i. Likadant var det med Paul Thomas Andersons "Licorice Pizza" och jag håller båda dessa två filmer väldigt högt för dess autenticitet och hur de inte håller tillbaka som en äkta 70-tals rulle.
Detta är en film som kan gå hem hos många, då den nästan har allting i sig. Du har genuina stunder, du har humoristiska stunder, du har dramatiska stunder. Där allting smälter samman och blir en udda men underbar och härlig mysighetsfaktor som inte riktigt går att beskriva.
Paul Giamatti, som varit med i branschen ett bra tag, kan mycket väl göra sin bästa insats här. Han kommer garanterat bli nominerad till en Oscar men om han vinner återstår att se. Hans roll som läraren Paul Hunham, känns till en början som en vresig typ. Öppnar sakta upp sig och visar sig vara en person som ändå har en del goda saker i sig.
Da'Vine Joy Randolph, som jag bara sett i komedier, får de mest dramatiska och seriösa scenerna och hanterar det med bravur. Totalt underskattade jag henne varje gång jag sett henne i något.
Men det faktum att Dominic Sessa som Angus, student som blir överlämnad över julen. Inte gjort en enda roll tidigare förvånar mig. För detta är en roll som kräver variation av flera olika känslor och skådespel. Han måste vara sur, han måste vara rolig, han måste visa känslor och sorg, samtidigt som han ska vara en student som går igenom allt detta. Jag kan bara ta hatten av och applådera för det jag såg honom göra och tror inte detta var sista gången jag såg honom i en film.
Kemin här också mellan alla tre skådespelare, framförallt Paul Giamatti och Dominic Sessa är en stor bit som bär hela filmen. Det är underförstått att det blir som en fader-son dynamik och man kan snabbt räkna ut vart allting kommer leda till. Filmen bär inte på några större överraskningar, men det behövs heller inte. För den är så väl berättad och alla skådespelare säljer rollerna på ett så naturligt sätt att man blir investerad hela vägen i vad som ska hända.
För mig var detta den perfekta avslutningsfilmen för festivalen, då det enligt mig också var årets bästa film på festivalen. Samt en stark kandidat för årets bästa.
