Synopsis
Hollywoodfilmer idag brukar oftast bestå av superhjältefilmer eller uppföljare. Något som blivit populärt de senaste 10 åren däremot är så kallade "legacy" uppföljare. Filmer där man efter 30-40 år tar tillbaka skådespelare som spelade sina ikoniska roller som vi alla älskar. "Star Wars", "The Flash", "Ghostbusters", "Top Gun", "Spider-Man". Ja, listan kan fortsätta.
Därför är det intressant att redan 1983 gjordes något liknande med "Psycho II". Filmen gjordes 23 år efter första filmen, tre år efter Alfred Hitchcock gått bort och den är i färg.
Både Anthony Perkins och Vera Miles återvänder i sina respektive roller. I registolen hittar vi australiensaren Richard Franklin som gjorde "Road Games" som jag recenserade förra året.
Man kan nästan på förhand tro att detta bådar en katastrof. Men sanningen är att detta är faktiskt en ganska så bra uppföljare och på senare år har den fått en del fans som verkligen älskar den. Även Roger Ebert var någorlunda positiv när filmen kom ut.
Den spelar upp mystiken ännu mer i denna och man får känslan att Norman inte är mördaren under filmens gång. Men sedan tror man att det ändå kan vara han. Så filmen går verkligen fram och tillbaka hela tiden på den fronten. Det gör filmen väldigt underhållande att titta på, men visst förlorar man en del av skräck elementen i den.
Men precis som med "Roadgames" så är Richard Franklin extremt bra att hantera dessa scenarios och bygga en underhållning kring mystik.
Anthony Perkins är helt fantastisk i rollen som Norman återigen. Man ser att han verkligen försöker komma ur det han gått igenom, men man är alltid lite på spänn att något ska snappa till och han är tillbaka där vi var i första filmen. Han mördade trots allt människor, men av filmens briljans fanns där en viss sympati för honom under filmens gång. Detta tack vare regi och skådespel.
Det ska också tilläggas att filmen kom mitt under slasher boomen på 80-talet och många av slasher-filmerna var just inspirerade av "Psycho", så det känns passande att filmen kom när den kom.
Enda jag känner mig kluven till är filmens slut och ett visst avslöjande. För mig känns det som att de skadar första filmen och det den byggde upp, bara för att ge mer bakgrund och historia till hela denna berättelse. Visst det kom som en överraskning, men överraskning kom på bekostnad av att man försämrade lite första filmen vilket aldrig är bra. För oavsett hur bra denna uppföljare än må vara, är den inte ens i närheten av ettan.
