Synopsis
Över de gångna åren har jag alltid inlett skräckmånaden med en stumfilm. För det finns guldgruvor av skräck från denna era för alla älskare av genren. "Dr. Jekyll and Mr. Hyde" från 1920 är inte den mest kända, eller den bästa adaptionen på den här berättelsen. Men det är en film som ändå förtjänar sin plats att recenseras.
Det var inte den första filmadaptionen på den här berättelsen. Den äldsta som existerar är kortfilmen från 1912, där de tidigare versionerna är idag försvunna. Det är dock den första långfilmen. Av en slump gjordes det tre versioner samma år, varav en tysk regisserad av ingen mindre än F.W. Murnau. Tyvärr är även den filmen ansedd försvunnen idag.
Vad som slog mig när jag tittade på denna, är hur inflytande tysk skräck har varit på amerikanska skräckfilmer. Det må kännas långsökt men det känns ändå som "The Cabinet of Dr. Caligari" med sin tyska expressionism. Detta är extra tydligt när Mr. Hyde vandrar omkring på gatorna och husen och fönstren är sneda.
Till en början tyckte jag inte makeup på Mr. Hyde var så särskilt imponerande, trots 103 år på nacken. Men ju mer filmen pågick, desto mer fanns där en viss skräckslagen känsla när han var framför kameran. Det är någonting med hur John Barrymore använder sina ögon som verkligen blir hemsökt medan man tittar på filmen.
Jag har alltid sagt att stumfilmer har en hypnotisk effekt då de har så många år på sig och utan ljud med enbart musik blir det en annorlunda effekt när de kollar in i kameran.
För de allra nyfikna kan jag varmt rekommendera filmen. Vill man ha den bästa adaptionen på den här historien så rekommenderar jag 1931-versionen med Fredric March i titelrollen.
