Synopsis
1956 – Frankrike. En präst mördas. En ondska sprider sig. Uppföljaren till den världsomspännande succén följer syster Irene när hon återigen står öga mot öga med Valak, demonnunnan.
"Man gäspar mer än vad man skriker"
"The Nun II" fortsätter i "The Conjuring" universumet och är uppföljaren till 2018 års stora hit "The Nun". När de kommer till dessa filmer så gillar jag "The Conjuring" filmerna, men alla andra spin-off filmer har inte riktigt lyckats enligt mig. Så även fallet här med denna uppföljare som är en av de svagaste i hela serien.
Problemet är som med första filmen att det är skräckfilms klichéer på sämsta sätt. Alla jump-scares är uppenbara, upprepningarna är outhärdliga med en speltid som nästan klockar in på två timmar. Något läskigt är borta i en korridor, inget händer, sedan kommer det i all hast, personen stänger en dörr. Också upprepar vi det under hela filmens gång.
Jag har alltid tyckt att demon nunnan ser cool ut, men hon gör ingenting egentligen mer än att ha det rätta utseendet för en cool image. Hon användes som bäst och effektivt i "The Conjuring 2", men i dessa filmer är hon rätt tråkig. Det hjälper heller inte att hon är frånvarande majoriteten av filmen och tar andra skepnader när hon väl synts till.
Sedan förstår jag inte hur konceptet faktiskt skulle funka här. En uppföljare, där första filmen redan slutar med twisten att en av huvudpersonerna var en besatt person på 70-talet som Warrens behandlade och därav kom de i kontakt med nunnan i andra filmen. Så det spelar ingen roll vad som händer här, för vi vet redan vad allting leder upp till ändå med denna nunna.
Detta var inget bra, precis som första filmen. Trots skådespelare som försöker (tycker ändå Taissa Farmiga gör bättre ifrån sig här än i första). Så är detta trögt att ta sig igenom. Man gäspar mer än vad man skriker.
