Asteroid City

Wes Anderson är tillbaka efter två år från hans senaste film och denna gången med "Asteroid City". På senare år har Wes blivit lite av en parodi av sig själv, där hans stil verkar vara mer av det viktiga än att ha en bra story. Som jag nämnde tidigare i min "The French Dispatch" recension är jag 50-50 på Wes Anderson filmer. Jag gillar egentligen bara tre av hans filmer, medan resten är helt okej till filmer jag har lite svårt för.

Denna är precis som hans förra, hamnar någonstans i mitten. Den är återigen fylld med ett visuellt spektakel, men vid det här laget är det ens något som fortfarande är enastående när vi sett det så många gånger?

Majoriteten av filmen är enbart ute i öknen som uppenbart är en studio och det tillför mycket till produktionsdesignen. Men hade inte Wes Anderson stil varit perfekt för att placera en film i det amerikanska småstadslivet under 50-talet istället för en öken. Du kan fortfarande ha en utomjording och kalla staden Asteroid City just för samma anledning. Men idén poppade upp i mitt huvud hur hans stil hade varit perfekt i den miljön. Nu med öknen så är det snyggt och coolt i 30 minuter, men man tröttnar lite grann efter ett tag.

Såklart finns där en rad olika skådespelare med. Både denna och "Oppenheimer" har alla Hollywood-skådespelare i sig denna sommaren. Som vanligt dock i en Wes Anderson film är de flesta bara med i någon minut och har ingen större påverkan på handlingen. Lite kul dock att Jason Schwartzman får spela huvudrollen igen i en Wes film, då han inte gjort det sedan 2007 "The Darjeeling Limited". Dock saknar man såklart både Owen Wilson och Bill Murray.

Några av de skådespelare som satte störst prägel var bland annat Steve Carell, Tom Hanks (som förvånande nog passar perfekt i en Wes Anderson film) och Scarlett Johansson. Jeff Goldblums roll är nog den mest briljanta castingen någonsin dock skulle man använt den potentialen mer under filmens gång och förutom en replik som skämtar om det så hade jag velat haft mer. Även Margot Robbie som bara är med i 1-2 minuter får en fantastisk monolog som hon sätter.

Handlingen, även om något tunn, intresserade mig inte jättemycket. När karaktärerna sätts i karantän kändes det bara som att idén kom till Wes säkert under pandemin och jag är så trött på filmer som ska placera karaktärer i karantän eller ens nämna pandemin. Jag vill bli underhållen, inte bli påmind om något som hände i verkligheten.

Filmen skiftar berättarstil mellan två "handlingar". Där är det en så kallad pjäs som visas när de befinner sig i Asteroid City medan bakom kulisserna är svartvit foto där Bryan Cranston är programledaren och guiden åt tittaren (lite som Rod Serling i "The Twilight Zone"). Dessa bakom kulisserna och svartvita scenerna var för mig den mer intressanta biten än själva pjäsen, just för att storyn där inte var jätteintressant efter ett tag.
Det blir lite meta, men också lite förvirrande för sitt eget bästa men det är också typiskt Wes Anderson.

Filmen rekommenderas främst till de inbitna fansen och de som älskar denna stilen. Några få roliga moment dyker upp men i det stora hela är det nog inget jag kommer se om inom en snar framtid.