Air

"Air" är regisserad av Ben Affleck och skriven av Alex Convery (hans första och enda manus hittills). Den återförenar Affleck med Matt Damon efter "The Last Duel" som de båda skrev och skådespelade i.

På senare år har jag varit lite 50-50 på biopic filmer. Oftast berättas en historia om någons liv på två timmar också känns allt förhastat och ibland mer som en tv-film än något man ser på bio. "Elvis" är väl det enda undantaget där jag verkligen har gillat filmen om vi kollar senaste året. "Air" är dock lite mer smartare på den fronten. Då man väljer en specifik del i Michael Jordan's liv och han är inte i fokuset.

Även vi här i Sverige, där basket inte är så stort känner till Michael Jordan och skorna "Air Jordan", så man vet redan hur historien slutar. Men allt handlar om utförande och Affleck visar att han nog är en mer skicklig regissör än skådespelare ännu en gång i mina ögon. "Air" är inte ett mästerverk vid någon benämning, men det är en väldigt bra film som är väldigt bra gjord.

Man använder sig av eran den tar plats och alla som känner mig vet vilket 80-tals freak jag är, så var inledningen till detta som att kliva in i Willy Wonkas chokladfabrik. Med klipp från 80-tals reklamer, filmer, nyheter med låten "Money for Nothing" av Dire Straits i bakgrunden. Det sätter upp filmen perfekt och lägger till att man kommer ha kul med klippningen och berättandet.

Alla skådespelare involverade gör bra ifrån sig. Som vanligt levererar Matt Damon. Det har blivit ett skämt att göra narr av honom via "South Park" och Kimmel "disputen", men det är lätt att glömma att han faktiskt är en bra skådespelare när det väl gäller. Chris Tucker som dyker upp i en film per 10 år och bara ger allt. Jason Bateman är nedtonad och tillför det där extra. Matthew Maher som designern till skon är lite av den som stjäl varje scen han är med i.

Men det är lite givet med alla involverade att skådespelet ska vara bra i en sådan här historia. Men utförandet är också bra gjort. Som sagt, man använder sig av eran den utspelar sig i till filmens berättande. Sen att jag på senare år fattat mer tycke för basket överlag, hjälpte en hel del och jag förstod en del av referenserna och personerna de nämnde.

Det bästa med filmen är Matt Damon's monolog som många har pratat om redan i recensionerna. Om talet hände på riktigt eller inte, vet jag inte. Men det är en fantastisk monolog som kan förknippas med Anton Ego's recension i slutet av "Ratatouille".

Kort och gott så gillade jag detta väldigt mycket. Regin, skådespelet, historien, dialogerna, allting klickade och det kändes inte som en traditionell typisk biopic där man går från början till slutet. Det är en punkt i berättelsen som berättas och använder alla dess fördelar i berättandet. Ibland kan de bli lite för överflödiga med val av låtar och filmen är inte i samma liga som "Good Will Hunting". Men det är en riktigt bra och sevärd film.
I en tid där superhjältar, CGI och VFX styr och ställer så uppskattar jag den här typen av film allt mer.