Babylon

"Babylon" är Damien Chazelles senaste episka film om stumfilmens era och de galna festerna och transformationen från stumfilm till ljud. Allt paketerat i 3 timmars galenskap i något som kan förknippas som en blandning mellan "The Wolf of Wall Street" och "Once Upon a Time in Hollywood". Filmen har fått delad kritik från tittare, somliga älskar den, andra hatar den. Medan kritikerna är väldigt ljumma åt den. Den floppa när den gick upp på biograferna i USA och tror inte det går lika starkt för den internationellt.

Oavsett kvalité, är det synd för jag anser att dessa typer av filmer måste fortsätta göras. En stor påkostad multimiljon film från en stor studio, där man ger fria tyglar åt regissören bakom den. Den påminner om de storslagna episka filmerna man fick på 50 och 60-talet eller till och med stumfilmseran med "Ben-Hur" eller "Metropolis" (fast det var tysk produktion). Men när tittarna sviker, så ser bolagen att dessa typer av filmer inte ska göras. Jag ser hellre den här typen av filmer än fem superhjältefilmer på ett och samma år.

Nog om detta, vad tyckte jag? Jag vet inte är egentligen det stora svaret. Men ju mer jag tänker på filmen, desto mer och mer älskar jag den. Samtidigt är det en film som har massa med olika toner som knappt hänger ihop och mot slutet kan det verkligen kännas ganska pretentiöst. Men samtidigt så älskar jag också det. Jag är väldigt kluven.

Diego Calva som egentligen är huvudrollen (i en ensemble film där vi får följa flera olika karaktärer) gör otroligt bra jobb. Har inte sett honom i någonting annat, så att komma in i en sådan här produktion med stjärnor som Brad Pitt och Margot Robbie och vara en av de som ändå sticker ut och vara stjärnan är svårt. Men han fick det att se väldigt naturligt ut. Brad Pitt gör sin klassiska Pitt, men det är något varmt och hjärtligt att se honom som stor Hollywood skådis som inte klarar av transformationen från stumfilm till ljud. Som att han är gjord för den rollen. Margot Robbie är som bäst när hennes karaktär får vara nere på fötterna eller skådespelar. Då får man en mer förståelse över karaktären och Robbie förmedlar dessa känslor väldigt trovärdigt.

Tobey Maguire dyker upp i 10 minuter mot slutet och stjäl hela showen. Han är så "over the top" i sitt skådespel och tuggar varje sekund av scenen. Aldrig sett honom så här och jag njöt.
Under resten av filmen dyker kända ansikten upp för mindre roller. Bland annat Olivia Wilde, Flea, Eric Roberts och Spike Jonze som en galen tysk regissör.

Filmen har några fantastiska roliga stunder. Du har en elefant som bajsar på en person i öppningsscenen, du har folk som spyr, orgier, knark. Det är så galet men så förbaskat roligt. En av de roligaste scenerna är när de ska spela in en ljudfilm för första gången och alla problem som uppstår. Faktum är så innehåller filmen några av de roligaste stunderna jag sett i en 2022 film.
Jag vet dessa scenerna har haft blandade reaktioner mot tittare, men för mig satte filmen tonen när elefanten bajsade i början och var man inte ombord då, så lär det vara svårt att hoppa på under filmens gång. Som en person som växt upp med lågbudget skräckfilmer från Troma så älskar jag sådant.

Men det är också det som är frågetecknet för mig i filmen. Du kan ha dessa lugna stunderna som behövs. Det är inget fel på dem. Men tonen på filmen är lite överallt. Där är bokstavligen en scen som går från Tobey Maguire överspel och galenskap till att en person ska ta livet av sig och spelas ganska seriöst. Jag tycker Damien Chazelle har goda instinkter med båda tonerna, men att matcha ihop dem blir sådär som slutresultat.

Samtidigt kan jag inte förbise hur påkostat allting ser ut. Allt från produktions designen, kostymerna, scenografin, kameraarbetet, musiken. Allt är mästarklass i hur man skapar en film till denna eran.

Även ifall slutet kan kännas pretentiöst, som filmälskare känner man av kärleken som Chazelle för fram med filmen och även här faller jag mer åt att jag älskar det.

Jag förstår om folk är kluvna till detta, eller om de finner den udda i tonerna eller rent av lurade då filmen kanske känns mer som en Hollywood saga när det snarare är baksidan om hur galen denna tiden var (jag har läst mycket om stumfilmseran, denna filmen önskar den kunde vara barnförbjuden i sin åldersgräns för att gå all-in).
Men ju mer jag tänker på den, ju mer jag låter den smälta in desto mer älskar jag den. Vi får se hur jag känner för den när jag gör min årslista.