Emancipation

"Emancipation" är ett slav drama med Will Smith i huvudrollen regisserad av Antoine Fuqua. Jag var tvungen att dubbelkolla för jag hade för mig de två hade jobbat med varandra tidigare, men detta är deras första samarbete. I sido rollerna syns bland annat Ben Foster som en slavjägare och Charmaine Bingwa som Will Smith fru.

Vad jag gillade med denna filmen är hur stor och maffig den vill kännas. Jag önska verkligen detta var en film som gick upp på biografer här i Sverige, då tidigare Apple TV+ filmerna "CODA" och "The Tragedy of Macbeth" gick upp på bio. Så förtjäna denna också det, bara för att se pengarna framför kameran. Där är många långa tagningar som visar de enorma arbetsplatserna där slavarna jobbade på. Eller ett stort slag vid slutet som också börjar med en lång tagning. Antoine Fuqua får det verkligen att kännas stort.

Jag gillar också att majoriteten av filmen spenderar vi bara med Peter (Will Smith) när han är på flykt. Många scener där inga så mycket dialoger sägs och dessa är de starkaste och bästa scenerna i mitt tycke. De visar också vad Will Smith är kapabel till inom sitt skådespel att lyfta fram de viktiga känslorna som Peter går igenom. På så sätt blir filmen nästan en överlevnadsfilm (vilket det tekniskt sett också är).

Färgpaletten är också något jag varit besatt av sedan trailern släpptes. Det är i färg, men all färg är nerdragen och det blir nästan svart vit, med nyanser av färg här och där på vissa flaggor, eld eller gräs. Men sedan när det är natt så blir det nästan enbart blått i färgen. Jag tycker detta är ett jätte smart drag att göra med filmen. Den sticker ut och får mer av en identitet via detta. Samtidigt som man också kan gå djupare och säga att där är knappt någon färg för att visa att alla är människor oavsett hudfärg eller också att färg indikerar på något glatt och positivt, vilket detta inte är.

Vart filmen svajar lite för mig är delvis när den klipper bort från Peter. Vi får följa hans fru på bomullsplantagen där hon jobbar med barnen. Filmen förlorar en del av dess styrka när vi ser dessa. Jag förstår man vill visa frun mer för att pusha målet varför Peter gör som han gör. Men vi har redan en stark inledning där han lämnas från familjen som är tillräckligt.
I "12 Years a Slave" är hela poängen med filmen att Solomon ska ta sig fri då han är en officiellt fri man och ska tillbaka till sin familj. Men vi ser aldrig hans familj förrän i början och allra slutet. Ändå lyckas man paketera hela hans motiv och de starka känslorna perfekt i den filmen. Denna filmen når inte upp till samma känslor som den filmen levererar, men det är ett exempel där man faktiskt kan göra det känslosamt, stark fullt och dramatiskt under filmens gång utan att klippa tillbaka till familjen, som gör att filmen förlorar dess momentum.

Vissa av skådespelarna känns lite stereotypiska i deras skådespel, vad gäller slavägarna. Det känns mer som att de sett alla andra slavfilmer som har kommit ut de senaste åren och bara kopierat utan att göra något unikt eller eget med det. Jag gillar idén bakom Ben Fosters karaktär och utseende. Men det är det enda som sticker ut med karaktären, då han säger och gör samma saker som alla andra man sett tidigare. Jag förstår det är svårt att "förnya" sådana karaktärer då de betedde sig så här på riktigt. Men kolla på Calvin Candie i "Django Unchained" eller Edwin Epps i "12 Years a Slave" så ser man att man kan få fram minnesvärda avskum också.

Utöver detta så är "Emancipation" ett starkt drama som är mycket sevärt. Det är känslosamt och starkt på sina rätta ställen och framförallt får Antoine Fuqua det att kännas stort och maffigt. Synd den inte går upp på bio. Will Smith bör vara en snackis för bästa manliga huvudroll, men tvivlar starkt på det med tanke på det som hände tidigare i år. Låt dock inte de döma denna filmen.