Stockholms filmfestival 2022: Empire of Light

"Empire of Light" är Sam Mendes första film efter hans hyllade "1917" för 3år sedan. Den här gången bjuder han på ett kärleksbrev till film och framförallt biograferna. Passade på något sätt att en etablerad och omtyckt regissör som han, gör en sådan här film efter pandemin och visar vilken magi bio kan skapa som inte går att återskapa hemma.

Jag såg väldigt mycket fram emot denna, därför är det med besvikelse jag fann filmen svaja en del som helhet. Men när det väl gäller och har biografen som fokus, så skiner filmen som bäst. Jag förstår Mendes tänk att han måste paketera filmen med en story. Det kan inte enbart vara film och biograf. Men samtidigt kollar jag på andra filmer där man hyllat filmer och biografer som är i centrum, där har de funkat utmärkt.

Huvudstoryn är är att Olivia Colman's karaktär Hilary lider av schizofreni som har ett jobb på biografen. Hon är mestadels utanför och för sig själv. Men när en ny anställd börjar vid namn Stephen (Micheal Ward) som är betydligt yngre, så blommar en romantik mellan de två. Han gör henne till en bättre människa och hon mår betydligt bättre med honom.

Det hade räckt som huvudstory. Men istället så ska man ta in rasism, då Stephen är mörkhyad. Man ska ha något politiskt statement mot slutet som kommer lite från ingenstans, bara för att man ska göra filmen mer kraftfull. Men jag tycker att det tillför ingenting till filmen som helhet egentligen. Jag kände mig inte så berörd av det som jag tror Sam Mendes vill att man ska vara.

Olivia Colman är som alltid fantastisk i huvudrollen. Det är inte en enda film jag sett henne i, där hon varit dålig. Hon ger alltid en fantastisk insats och ingen påminner om den andra. Hon är verkligen en av de mest begåvade vi har just nu som lever i min ärliga åsikt. Micheal Ward som spelar Stepen är bra också. Jag tycker där ändå finns tillräckligt med bra kemi mellan dessa två här, som ändå gör att det håller hela vägen.

När filmen väl fokuserar på magin med filmer och biografer är den som bäst. Vilket är en självklarhet när det kommer till mig. Men här har man verkligen fångat den underbara känslan vad film kan skapa. Jag önska bara filmen hade mer utav det. Man hade kunnat ha kvar romansen, men fokusera mer på Olivia Colman's karaktär och hur hon hamnade vid biografen, hennes kärlek till film. Man hade kunnat gör så mycket mer på den fronten tycker jag, men det känns som det aldrig var av intresse.

Jag ger ändå filmen en tumme upp, för där var mer jag gillade med den än inte. Men det är dock inte fullpoängare och jag önska att jag verkligen gillade detta mer än vad jag gjorde. Det är dock helt klart en nedgradering från "1917", vilket jag tror kommer vara allas kommentarer om den.