Synopsis
Queen Ramonda, Shuri, M’Baku, Okoye och deras specialstyrka med kvinnliga krigare, gör allt för att skydda sin nation från angripande världsmakter efter Kung T’Challas död. Wakandas invånare försöker gå vidare och tar hjälp av War Dog Nakia och Everett Ross för att hitta en ny väg för kungariket Wakanda. Vi möter också Namor, kungen av en dold undervattensnation."Känsloladdat som lämnar en berörd"
Den 28 augusti 2020 kom den tragiska nyheten att skådespelaren Chadwick Boseman avlidit efter en tids sjukdom i koloncancer. För många kom det som en chock då hans karriär precis hade börjat med tunga dramafilmer och blivit ett med alla Marvel fans som T'Challa, även kallad Black Panther. Efteråt började man verkligen undra, hur ska Marvel gå vidare nu för det går inte att ersätta det som Chadwick satte prägel på i rollen. Jag kan inte förstå det Ryan Coogler, manusförfattarna och producenterna gick igenom för att fortfarande skapa en uppföljare till en av de mest framgångsrika filmerna i MCU. Samt efter en sådan tragisk bortgång.
Man tog det självklara valet och hedra Boseman och låta han vara central för storyn i uppföljaren. Vad som följer är en film som på sina ställen är ojämn med tre olika handlingar som pågår samtidigt. Men den viktigaste aspekten, som också är den som får mest spelrum är sorgen och bortgången av T'Challa och hur hans nära och kära fortsätter att leva med den sorgen.
När denna filmen skiner på de dramatiska bitarna, så skiner den. Den kunde inte gjort ett bättre jobb än att hedra Chadwick i det vi ser i filmen. Från det att vi i Marvel loggan i början bara ser klipp på T'Challa från alla filmerna också denna tysthet, ingen musik, enbart vinden. Filmen gör detta vid två tillfällen och det är utan tvekan de starkaste och bästa scenerna i hela filmen.
Huvudpersonen är Shuri spelad av Letitia Wright. Jag gillade Shuri i första "Black Panther" filmen och hennes energi smittade verkligen av sig. Tycker Letitia Wright är jättebra i rollen. Jag kan heller inte tänka mig att du som skådespelare går från att vara en stark support, till helt plötsligt kastas om och bli huvudpersonen i en av de största filmerna på hela året. Med det i åtanke tycker jag Letitia Wright gör ett fenomenalt jobb. Jag ville alltid hon skulle vara ersättare som de gör i serietidningarna och jag är glad de höll sig till detta också.
Men det är inte bara det. Utan även hennes sorg och tragedi hon har med sig i bagaget. Det är den centrala biten i hela filmen och jag önska vi kunde fått ett 160 minuters långt drama som var fokus på henne och det hon går igenom, med några få actionscener inslängda. Men det är lite för mycket på gång samtidigt, men hon är alltid det bästa och starkaste med filmen och den sorg som bearbetas.
Som jag skrev tidigare är där tre handlingar som pågår samtidigt. En av dessa känner jag man hade kunnat klippt ner eller tagit bort helt och hållet. Det är Martin Freeman som Everett K. Ross samt en annan karaktär som dykt upp i andra MCU projekt (främst i serierna). Men eftersom denna karaktär ej har marknadsfört så nämner jag inte vem. Men det känns som dessa två enbart var där för att de skulle hinta på kommande MCU projekt. Detta var den svagaste biten i hela filmen. Samt det var här man också märkte av att den helt enkelt var överfylld med karaktärer och storys.
Den andra är vattenfolket, ledd av Namor. En karaktär de har hintat och teasat tidigare, så nu gör även han entré i MCU. Jag gillade folket, jag gillade hans motiv och som skurk (inom MCU). Men jag kände aldrig något "wow" moment med deras historia eller ställe de befann sig i. Det märks filmen målar upp deras stad som mer episk än vad det faktiskt är, då färgskalan är väldigt mörk och färglös undervattnet.
Photo courtesy of Marvel Studios. © 2022 MARVEL.
Angela Bassett som jag alltid har gillat, får mer att göra i filmen också. Hon har många scener där hennes karaktär har starka monologer, eller bara allmänt starka känsloladdade scener. Det är också den typen av film där det är svårt att veta om skådespelarna faktiskt skådespelar när de gråter eller om de riktiga känslorna tog över helt. Vilket jag förstår 100%.
Humorn är också nästan icke-existerande vilket jag är glad. De förstod nog att en sådan här film inte kan ha den typen av humor som MCU vanligtvis brukar slänga in och ha. Där är några få stunder, men för det mesta är den väldigt humorlös och det uppskattar jag verkligen.
Actionscenerna är helt okej. Jag hade hoppats på att Ryan Coogler utvecklat mer på den fronten. Jag vet sedan innan han kan göra drama, han kan ta upp tunga ämnen, han kan skapa en bra story genom att göra det relevant och få bra skådespel och kameraarbete. Men på actionfronten känner jag är hans svagaste sida. Där är en cool jaktscen där de åker i tre olika fordon, men den scenen pågår inte så länge och är egentligen bara en kopia av jaktscenen i första "Black Panther".
Det ska tilläggas att effekterna är lite bättre än förra gången, men fortfarande svajigt. Inte mins när M'Baku och ett par andra står på rad och det är uppenbart framför en green-screen för de matchar inte ihop med bakgrunden ljusmässigt och det flimrade jättemycket runt M'Baku's huvud.
Så överlag är "Black Panther: Wakanda Forever" inte fullt ut den stora episka fantastiska filmen som trailern eller som man överlag gick in och hoppades på. Men där den skiner som bäst, är där den också ska skina som bäst. Genom att hedra och visa respekt till Chadwick Boseman, och låta den sorgen som karaktärerna har för hans död vara den drivande kraften genom filmens gång.
Där är dock för mycket som pågår storymässigt. Vissa karaktärer är där enbart för setup för kommande filmer och serier och istället för att ha en 160 minuter dramafilm får vi istället 2/3 av det och 1/3 typisk MCU film.
Vad som gör det sevärt dock och som lyfter min tumme uppåt är just de 2/3 delarna.
