Synopsis
På ett hospice för dödssjuka unga vuxna samlas åtta patienter varje kväll vid midnatt för att berätta historier för varandra – och sluter en pakt om att nästa av dem som dör kommer att ge gruppen ett tecken från det bortomstående. Baserad på romanen med samma namn från 1994 samt andra verk av Christopher Pike."Tror inbitna skräckfanatiker kommer ha delade meningar, men jag gillade verkligen detta"
Mike Flanagan har verkligen blivit ett namn associerad med oktober och halloween på denna sidan. Med serier och filmer som alltid kommit ut i oktober månad (tror Midnight Mass var sent september), varje år nu sedan 2018. Så ligger han verkligen i att producera, skriva och regissera en drös serier och filmer åt vår underhållning. I år har vi äran att se "The Midnight Club".
Premissen är som tagen från något relaterat till "Goosebumps", "Tales from the Crypt" eller "Are You Afraid of the Dark?" vilket jag tror den har mest gemensamt med. Ett gäng tonåringar som befinner sig på ett hospice då de alla är döende med en viss sjukdom. Samlas varje natt för att berätta en spökhistoria eller något läskigt.
Serien är smart på det sättet att vi får en huvudstory som är om tonåringarna på detta hospice och vi märker det är något kusligt och märkligt som pågår där. Samtidigt som vi får våra spökhistorier som fyller ut 40-50% av avsnittens speltid.
Jag vill också slänga ut en förvarning till alla de som klagade på "The Haunting of Bly Manor". Den serien fick en del kritik om att de var mer av en tragisk romantikhistoria än renodlad skräck. Tyvärr måste jag meddela att så är även fallet här med denna. Inte romantik, men det är i förstahand en tragisk dramaserie, där skräckelementen kommer i andra hand. Så jag förväntar mig att en del skräckfanatiker kommer kritisera serien på detta.
Själv gillade jag "Bly Manor" väldigt mycket, men jag vet också om att jag skrev jag gillade den mer än "Midnight Mass" från förra året, men i efterhand så har "Midnight Mass" hållit sig kvar i minnet mer och är den bättre serien av de två om jag hade sett om de båda idag.
För mig gör det inget att skräckelementen kommer i andra hand, då jag älskar hur Mike Flanagan alltid berättar dramatiska berättelser. Han är den enda som lyckats får mig att gråta till något som är skräckbaserat ("The Haunting of Hill House"). Här är karaktärerna lika mycket utvecklade och där är en drös med tunga ämnen och sorgliga stunder som verkligen är fantastiskt skådespelade.
Jag måste ge ut en varning för avsnitt 8, då "spökhistorian" i den handlar om självmord och det är sådant pass tungt ämne och allvarligt att om det är något ni har svårt för, ska ni inte se berättelsen i det avsnittet. Där är också en text i slutet som uppmanar att söka hjälp om du eller någon annan ni känner att söka vård och hjälp.
Som vanligt med Mike Flanagan, har han också ett gäng skådespelare som alltid dyker upp i hans projekt. Henry Thomas är den mest uppenbara och han får en gästroll här i en av historierna. Men i denna serien är det de nya unga tonåringarna som skiner och verkligen levererar. Ruth Codd som den rullstolsbundna Anya är en av de bästa insatserna jag sett från i år. Det hjälper också som sagt att vi har 10 avsnitt att lära känna dessa karaktärerna och fördjupa både dem, storyn och dramat. Jag brydde mig verkligen om vartenda en i serien.
Om det är något jag vill kritisera serien för, är att huvudstoryn på själva hospice gynnar ut i nästan ingenting. Det känns som att de byggde upp till något större eller allvarligare, än vad vi faktiskt fick. Innan det ens hann börja något så var det också redan slut. Där är också många obesvarade frågor när serien väl slutar som jag inte tror är i dess fördel. Det är om det blir en säsong 2, men oftast med dessa Mike Flanagan serierna är det en miniserie och sen är det slut.
Spökhistorierna varierar också, men för det mesta håller det ändå en bra nivå. Vissa är mer skräckorienterade än andra och jag tror detta också kommer vara en stor kritik mot serien som sagt. Men med tanke på hur mycket jag brydde mig om dessa karaktärerna, fann skådespelet vara perfekt från alla tonåringarna, gästinhopp från veteran skådespelare i andra Mike Flanagan produktioner och något väldigt tragiskt och dramatiskt som berör otroligt mycket. Så är detta en välgjord, välspelad och för mig en av de bättre serierna jag sett från detta året. Mike Flanagan fortsätter imponera gång på gång med dessa serierna och dess hantverk. Väntar ivrigt på nästa års "The Fall of the House of Usher".
PS: Hur jäkla kul är det inte att se Heather Langenkamp i en hyfsad stor roll i denna serien. Man kan dra vissa jämförelser med "A Nightmare on Elm Street 3: Dream Warriors" också. Men jag log som fan, inte sett henne i något på länge.
