Skräckmånad 2022: House

Jag vet inte vad jag ska säga eller tycka om det jag precis såg. Detta är bisarrt från första bildruta till sista bildrutan. Jag förstår huvudstoryn, men vet inte vad jag ska ta ifrån det med allt galenskap som bara kommer efter varandra. Är det en komedi, en skräckfilm, en tragisk drama om bortgång, en ondskefull katt, en vattenmelon älskare mot en bananälskare. Ja det är alltihop i en mix.

Filmen har en gigantisk fanbase och är idag en kultförklarad skräckfilm även bland filmälskare. Tyvärr måste jag säga att detta inte gick hem hos mig. Det handlar inte om att jag inte klarar av bisarra filmer, du kan även göra det i skräckfilmsformat (jag älskar bland annat "Eraserhead"). Men jag kunde bara inte förstå mig på vad någonting gick ut på här. Det var som en live-action anime som körde nonstop på fullvarv.

Jag har hört en del göra jämförelser att filmen är en underton och drar paralleller med Hiroshima bombningen och att det är om förlust, där allting är som en mardröm för tonårstjejerna att förlora sina vänner, medan huvuddramat med mamman är den centrala biten. Detta är något jag var tvungen att läsa på, för det finns inte en chans att det är något som för en sekund slog mig under filmens gång.

Så eftersom jag inte kunde komma in i storyn eller karaktärerna, tänkte jag att jag bara tog filmen för dess galenskap och njuta på den fronten. Men även där kände jag att de var för lite gore/splatter av det jag har hört. Effekterna har inte åldrats med värdighet när de har svävande kroppsdelar i luften, men det var 70-talet.

Det jag gillade mest var att allting var inspelat i en studio och hade den där gamla klassiska filmlooken som till exempel "The Wizard of Oz". Lite så hade man kunnat jämföra den. "The Wizard of Oz" i ett hemsökt hus fast på syra och mer blod.

Kanske blir det en omtitt i framtiden, men i nuläget så kanske jag ska smälta allt det jag precis såg. För tyvärr kan jag inte stämma in i hyllningskörerna.