Synopsis
Efter ett gräl med sin fru inser Alex Schulman att han måste ta itu med sin vrede. En ilska som gått i arv i generationer. Släktens alla konflikter och vendettor tycks börja hos en och samma person: morfar Sven Stolpe. I Bränn alla mina brev följer vi Karin och Sven Stolpe, och den korta affär Karin hade med Olof Lagercrantz i början av 1930-talet som skapade svallvågor över årtionden."Allt finns där, förutom den viktigaste biten"
"Bränn alla mina brev" är baserad på Alex Schulman's bok med samma namn. Den är baserad på hans mormor (Karin Stolpe) och morfars (Sven Stolpe) relation och där hans mormor hade en affär med Olof Lagercrantz sommaren 1932. Den hoppar mellan tre tidslinjer. Ena är som sagt 1932 tiden, den andra är när Alex är barn och hittar breven en helg han spenderar med sin mormor och morfar. Samt nutiden när Alex gräver djupare i breven och sin mormors otrohetsaffär.
Jag är bekant med boken, men inte läst den. För regi står Björn Runge som gör sin första film sedan hyllade "The Wife". Bill Skarsgård gör också sin första svenska långfilm på 10år, även ifall han medverkade i svenska "Clark" serien tidigare i år. Han är förövrigt en av de bästa aspekterna med filmen. Men den skådespelare som gör bäst ifrån sig är Asta Kamma August. Jag tror det blir guldbagge för henne och ett ansikte vi kommer se mer av i framtiden (även kända föräldrar).
Filmen känns påkostad, med en viss understrykning. Det är fortfarande en svensk film, vilket innebär att där är vissa saker man märker tydligt de inte hade budget till. Även ifall 30-tals scenerna känns autentiska och jättebra gjorda ut. Så spenderar vi mer eller mindre alla scenerna på 30-talet på ett och samma ställe, vilket gör att man kan dra ner kostnaden också. Där är aldrig någon scen där vi är i storstaden eller något sådant.
Klippningen mellan de tre olika historierna fungerar, även ifall det kanske tar en ur vissa berättelser ibland. Scenerna där Alex är vuxen tillför kanske minst, men de är också de som startar och avslutar filmen och de behövs att klippas till emellanåt, jag förstår det.
Den allra svagaste biten med hela filmen är tyvärr kärleksromansen mellan Karin och Olof. Detta är ändå den viktigaste biten i hela filmen, då det hände i verkligheten och det som gjorde att hela detta drama utvecklas. Trots bra skådespelare, så förhastar man denna biten. Ena scenen så småpratar dem, sen småflörtar dem och sen är de tokkära. Det kom liksom från ingenstans och jag kände aldrig att de hade spenderat tillräckligt med tid för att känna den lusten och kärleken som de har för varandra.
Det är trots detta, ändå en rekommendation för min del. Den äldre målgruppen kommer det garanterat gå hem hos, där man säkert också känner till författarna de rör sig om, jag själv är inte bekant med någon av de tre förutom deras barnbarn och barn. Jag gillar epoken den utspelar sig i, skådespelarna gör bra ifrån sig och de tre olika tidshoppen fungerar och blir inte för rörigt åt tittaren.
