Synopsis
När den ökända superskurk-gruppen Grymlingarna gör sig av med sin ledare, den legendariska kampsportsfightern Wild Knuckles blir Gru, deras största beundrare, intervjuad som tänkbar ny medlem. Grymlingarna är inte imponerade av den pyttelilla wannabe-skurken, men Gru överlistar dem (och gör dem rasande). Plötsligt är han den ultimata ondskans dödsfiende. Medan Gru är på rymmen, försöker Minionerna att bemästra kung fu-konsten för att kunna hjälpa till att rädda honom, och Gru upptäcker att även skurkar kan behöva lite hjälp från sina vänner."Inte för mig, men folk i publiken älskade den"
Jag är inte något fan av "Minions" karaktärerna eller "Despicable Me" filmerna. Så jag är helt fel person att egentligen recensera denna filmen. Där är dock två saker som jag kan konstatera efter att ha sett denna. Jag gillade den mer än förra "Minions" filmen och publiken älskade den, genom att applådera och jubla. Det var som att jag såg en MCU-film på premiärdagen.
Det som gör att jag gillar denna mer än förra är att humorn fungerar bättre. I den förra så fann jag skämten mer plågsamma att sitta igenom. Detta beror nog på att Gru är en huvudperson i denna, och jag har alltid ansett att "Minions" figurerna behöver någon - speciellt Gru - att jobba utifrån. De funkar i små doser än att ha över allt. Handlingen i denna är mer i klassisk stuk med vad "Despicable Me"-filmerna är. Där finns i vart fall en handling.
Att den också utspelar sig på 70-talet gör att filmen får en liten annorlunda stil till sig. Man parodierar klassiska 70-tals saker och introt är taget från vilken Bondfilm som helst. Dessutom måste jag ge cred till en film som har Danny Trejo, Dolph Lundgren, Jean-Claude Van Damme och Lucy Lawless i skurkrösterna och ja, Jean-Claude Van Damme's karaktär heter Jean-Clawed. För mig var det ganska roligt, inget barnen kommer förstå men det var något för mig.
Med det sagt är det inte en jättebra film. Där är fortfarande stunder där filmen lägger för mycket fokus på "Minions"-figurerna, speciellt hallväggs in i filmen då den blir mer av olika sketcher ihopsatta för att föra handlingen vidare - dock bättre utfört än vid "The Secret Life of Pets 2" där det bara kändes som olika kortfilmer utdragna tills allt möttes upp i klimaxen.
Jag garanterar att familjer, barn och fans kommer älska den. Publiken var galna i salongen. Inte på ett ironiskt sätt som publik kan vara på skräckfilmer utan genuint folk som gillade den och här var deras stora filmserie tillbaka på stor duk igen. Så jag kan inte klandra filmen så mycket då den verkligen gör sitt jobb för sin rätta publik.
Jag själv är smått överraskad att jag inte hatade den eller ens tyckte den var dålig. Jag hade kul och på 87 minuter blir den aldrig för utdragen och är precis lagom speltid. Dock är det helt klart inte en film för mig för jag gillar inte dessa karaktärer, men det faktum att jag inte hatade filmen bör väl ses som ett mirakel i sig.
