Elvis

På senare år har det blivit ganska populärt med biopics på musikal artister. Somliga bättre än andra, men majoriteten lider av samma problem där man gör det som en vanlig biopic film i kronologisk ordning från början till slut. Ingen större regi bakom kameran för att sticka ut i mängden och oftast lyfts filmerna upp på grund av skådespelarna och den riktiga historien och inte mycket mer.

Att Baz Luhrmann gör en biopic på Elvis känns nästan helt korrekt och allt annat känns konstigt. Med det sagt har där funnits ett tiotal Elivs biopic filmer redan (tänkte beta av Carpenter's TV-film från 1979 med Kurt Russell som Elvis). Men om det är någon som vet hur man sätter på en show och är visuell före story så är det Baz Luhrmann.
Han är en regissör som lägger mer fokus på det visuella och att skapa ett spektakel före story. Därför känns det helt rätt när denna stil och det visuella kommer på plats i denna biopic, just för att det annars hade varit som alla de andra historierna. Det är så mycket man kan töja på verkligheten när man berättar en historia om en verklig person.

En annan intressant aspekt är att filmen berättas från Colonel Tom Parkers perspektiv där han talar indirekt till tittaren och försöker få sig själv att nästan vara Gud själv för att han hittade och gav oss Elvis. Filmen är dock medveten om hur han var som person så den målar aldrig upp honom som en godhjärtad man - men det blir narrativt lite mer intressant.
Även små detaljer som den infotext i slutet så är Tom Parkers text i grå, medan Elvis är i guld. Sådana små detaljer är inte nödvändiga i det stora hela, men uppskattas.

Denna stil och med det visuella hjälper filmen att sticka ut från ”din vanliga biopic”-film och utav de vi fått om artister på senare tid är denna enligt mig den bästa tillsammans med "Rocketman" och "Bohemian Rhapsody". Dock är det inte enbart det visuella som stärker filmen.

Austin Butler ger 110% i sin insats som Elvis. Det är en roll han helt gått in i och verkligen säljer det. En roll jag tror kan vara något svårare än vissa andra artister skådespelare gestaltar. Detta då vi sett miljontals Elvis-imitatörer både i verkligheten och på film och tv. Så det är hur lätt som helst att hamna i parodifacket i sin insats, men Austin Butler hittar inte bara sin egna touch och version utan även själen, hjärtat och rösten i Elvis. Och det var gånger när han uppträdde som jag för några sekunder verkligen trodde det var Elvis.
Jag vet inte om han kommer bli Oscarsnominerad, men om Rami Malek vann för Freddie Mercury, så kan jag tycka en nominering i alla fall förtjänas - insatsen är så pass stark. Det hjälps också enormt att han sjunger själv, vilken röst Austin Butler har. (Han sjunger själv i början av Elvis karriär, medan man mixar hans egna röst med Elvis senare i hans liv).

Tom Hanks är det svara fåret här. Jag kommer förstå båda sidorna om man anser hans insats är usel, medan andra älskar det. För mig personligen så funkade han bäst när filmen var som störst på det visuella och man gjorde ett spektakel. För filmen i sig är väldigt överspelad i de ställena så funkar Tom Hanks skådespel också. Han är en del av filmens ton som man sätter väldigt tidigt och därav funkar det för mig. Däremot när de seriösa bitarna kommer och Tom Hanks ska vara mer seriös när filmen också är nedtonad så svajar det. Han kommer fortfarande av sig som det svinet som Colonel Tom Parker var i verkligheten. Men det är också smått distraherande med dialekten och makeupen.

Filmen tar också upp att många av Elvis låtar kommer från afro-amerikaner och inspirationen härstammar från blues. Dessa scener är också underbara att se och lyssna på, speciellt som det jazzfan jag är.
Den berör dock inte att Priscilla var 14 år när hon och Elvis möttes (han var 24). Jag känner inte att filmen verken blivit sämre eller bättre om den hade tagit upp det, men det är också något jag har läst en del av kritiken filmen har fått.

Filmen gör sig bäst på bio, med bäst ljud. Scenerna när han står på scen och framträder är fantastiskt gjorda och klippningen och musiken blir som en harmoni tillsammans. Der är seriöst ett par moment med gåshud under dessa tillfällen. Då funkar det utmärkt att sitta i en stor biosalong med andra människor och känna av energin som kommer av från filmen.

Jag trodde inte jag skulle gilla filmen så här mycket. Jag har alltid tyckt om Elvis musik och sett några av hans filmer. Det är en sorglig historia och en av de första kändishistorierna jag kände till som barn där droger och kändisskap blev en persons död. Filmen gör ett fantastiskt jobb att skapa en energi, visuell sprakande film om Elvis liv och är helt rätt i ton med hur Elvis framträdande själv var. Men när det blir seriöst, så blir filmen seriös och lyckas balansera det jättebra. Ett stort plus även för de olika mixarna de spelar under eftertexterna där de mixat Elvis låtar med moderna versioner.