The Unbearable Weight of Massive Talent

Nicolas Cage är en av mina favorit skådespelare någonsin. Vare sig det är sent 90-tal/tidigt 2000-tal action Nic Cage, 90-talets indie Nic Cage, dramatiska och seriösa Nic Cage, överspelande Nic Cage eller direkt till streaming Nic Cage. Så är han alltid en skådespelare som ger 110% i alla sina insatser oavsett kvalité på filmen. Jag har inte sett alla hans filmer än, men över hälften i alla fall och kan bara intyga att även om jag tyckt filmen var dålig har jag alltid gillat honom i filmen.

Så här kommer nu en meta film där han spelar en alternativ version av sig själv, refererar till hela hans filmkarriär, citat, klipp och ja till och med en de-aging ung Nic Cage som han pratar med. Med andra ord är du ett Nic Cage fan som jag är, kommer denna filmen gå hem. Jag hade skit kul med denna filmen och älskade varje ruta som spelades framför mig. Är handlingen kliché? Absolut, sett detta tusentals gånger förr. Men det handlar alltid om utförande som jag alltid är inne på. Denna filmens utförande ligger i att allting kretsar omkring Nic Cage och eftersom Nic Cage är en tillräckligt bra skådespelare och en unik person i sig så har du en film som är bra och unik.

Men tar man bort faktorn att man är ett massivt Nic Cage fan och bara ser filmen som en vanlig film, så kan man ändå få underhållning från den. Den funkar perfekt som en buddy-duo film mellan Nic Cage och Pedro Pascal. Deras kemi är fantastisk och det påminner en del om äldre filmer där man teamar upp två skådespelare och låter dem jobba utifrån varandra och vad man får är direkt kemi.
Det är så pass bra ihop framför kameran att jag inte hade haft något emot att se en renodlad actionfilm med båda två i huvudrollerna.

Filmen är väldigt meta och för det mesta är det smart hanterat. Somliga bitar kanske förlitar sig för mycket på Nic Cage filmer, men som ett fan har jag inget emot det egentligen. Men kan se det blir problematisk för den vanliga tittaren. Men den funkar också på så sett att den efterliknar Nic Cage karriär väldigt snarlikt så som han har haft det på riktigt. Han har aldrig varit borta från rampljuset, bara det att valet av filmer har inte varit lika stora som de en gång var. Vilket leder till vissa dialogscener som ändå blir smått känslosamma.

I originalmanuset så skulle Quentin Tarantino, Naomi Watts, Charlie Sheen och Jim Carrey ha cameos. Men på grund av covid-19 så blev det annorlunda och vissa ströks och andra ersättes. Ideén att Tarantino och Jim Carrey hade kunnat vara i filmen svider lite, men slutresultatet hade nog ändå varit detsamma i det stora hela.
Likså blev en scen bortklippt där en äldre Nic Cage fightas med sitt yngre jag i en lång svart och vit sekvens där man återskapar Nic Cage förra filmer skrotades också på grund av tid från studion. Det sägs scenen kommer dyka upp som extramaterial, men här önska jag också regissören stod på sig mer och behöll. Det hade varit fantastiskt att se. Men vem vet det ströks kanske för tid och tempo i filmen där är alltid en orsak till något.

Som ett massivt Nic Cage fan älskade jag verkligen denna filmen. Jag förstår för den som inte är lika insatt inte kommer få lika mycket kick av den, men även vanliga tittaren kan få underhållning från den som en buddy-duo film för kemin mellan Cage och Pascal är verkligen på topp. Där är en jätterolig scen involverad LSD som är något av det roligaste jag sett på länge. Det kanske inte är för alla, men ibland görs de där filmerna som känns alldeles speciella just för dig. Detta är en sådan film för mig.
Dessutom nämner den Paddington 2 som en av de bästa filmerna någonsin och jag kan inte riktigt argumentera emot det för det är sanning och en av de bästa filmerna från decenniet 2010-2019-.