Beck: Den gråtande polisen

Den 46:e filmen och den åttonde säsongen med Peter Haber som Martin Beck slutar på en bra nivå där både spänning och story håller. Av säsongens fyra filmer är Lisa Ohlin regissör för två av dem – denna och Beck – 58 minuter, vilka är de två filmerna som är bra av denna säsong.
Beck himself har hög närvaro i denna film, liksom i förra, vilket såklart höjer Beck-känslan, trots att han under säsongen mestadels spelar en gammal gubbe som emellertid har profetanda. Här drabbas han även känslomässigt då han av en slump råkade åka förbi Vilhelm (Valter Skarsgård) utanför polishögskolan och därmed kunde erbjuda honom skjuts, precis innan han klev på bussen som kort därefter blev utsatt för ett attentat där både poliser och elever sköts till döds. Detta får dem bägge att fundera kring polisyrket.
Vi får även lära känna Vilhelm lite mer i säsongsavslutningen och precis som sin morfar verkar han ha fått den insiktsfulla polisgenen, som Beck hade förr i tiden när rollen spelades av Gösta Ekman, och som även Haber fått mer och mer av i denna säsong.

Storyn är invecklad och sorglig, men spännande i ”Beck-tempo”.
Josef (Martin Wallström) utvecklas vidare i sin mer och mer tydliga roll som Gunvalds efterträdare. Fredén (Jonas Karlsson) kör över folk precis som han brukar, Oskar (Måns Nathanaelson) intresserar sig mer och mer för kollegan Jennys (Anna Asp) barnplaner och filmen bjuder på kanske säsongens bästa konversation mellan Beck och grannen (Ingvar Hirdwall). I övrigt är det väl inget direkt häpnadsväckande med denna film heller, men som avslut på säsongen räddar den ändå upp nivån och förhoppningen på kommande säsong.

Beck – Den gråtande polisen har premiär den 18 mars på C More.