Synopsis
Det är julafton och årets svettigaste kväll för de anställda på Jones & Sons, en av Londons hetaste restauranger. Chefskocken Andy Jones driver på sitt trimmade köksteam medan stressnivåerna ökar under det att aftonen bjuder på allt från nitiska hälsoinspektörer, gnälliga influencers som vill äta gratis och forna kollegor som dyker upp i sällskap av tongivande kritiker. Dessutom visar sig dagens sändning av piggvar inte hålla måttet. Kommer alla klara sig igenom kvällen med sin mentala hälsa i behåll?"Masterclass i skådespel och filmteknik i dess simpla mått"
"Boiling Point" kommer till oss från skådespelaren Philip Barantini som både regisserat och skrivit manus tillsammans med James Cummings. I huvudrollen ser vi Stephen Graham, som är ett känt ansikte som poppat upp i stora Hollywood filmer som biroller. Men här får han nu äntligen rampljuset att vara huvudrollen och visa sina skådespelarkunskaper och han levererar en sjuhelsikes insats.
Hade det inte varit för film, så hade jag jobbat inom matlagning, då det är närmast hjärtat efter film. Så varje gång en film handlar om mat men även specifikt restaurangbranschen är det genast en film jag får upp ögonen för. Vissa gör det bättre än andra, men oftast har jag en svag punkt för denna typen av filmer. För mig är "Boiling Point" helt klart en av de bättre inom denna "subgenren".
Allt är filmat i en enda tagning - i realtid. De skulle ha spelat in åtta försök, men på grund av covid-19 så blev det bara fyra försök och man valde den tredje tagningen. Så det är samma sak som Erik Poppe gjorde med "Utøya 22. juli". Det kanske spontant kan kännas som pretentiös. Men detta är en film som använder sig av den långa tagningen till sin fördel. Det är som att vi blir något slags spöke som vandrar rundor i restaurangen och bevittnar allting som det händer i realtid.
Det är väldigt autentiskt också med hur kockarna beter sig och pratar. Jag tror mycket research har gjorts under förproduktionen så man har gjort det så autentiskt som möjligt i köket och det gillar jag verkligen. Det enda jag reagerade på är att Stephen Graham använder samma sked han smaka av en lemon curd och doppar den totalt tre gånger. I ett riktigt kök och i den positionen som hans karaktär är i, så tar man alltid en ny sked på grund av bakterier. Det händer säkert mer än ofta i kök, men det är också standard regel att man aldrig använder samma sked för att smaka av något igen.
Spänningen byggs upp mer och mer och tempot ökar allt eftersom. På sätt och vis är filmen strukturerad som en actionfilm bara att placeringen är något helt annat. Så även det har man lyckats otroligt bra med filmen.
Med andra ord är detta en film helt i min smak och gjord för mig. En film som jag inte tror allt för många har på sin radar att se, men som jag verkligen rekommenderar åt alla. En masterclass i skådespel och filmteknik i användning till simpla medel.
