Synopsis
Joannas hjärna är som en blinkande nöjespark under högsäsong. Hon är 18 år och för att funka normalt behöver hon ADHD-medicin. Som kostar pengar. Som inte finns eftersom hennes pappa är gravt deprimerad med en sjuklön som knappt räcker till hyran. Joanna tvingas bli kreativ för att få fram pengar. Och mitt i allt dyker den charmiga och självsäkra Audrey upp och får Joannas hjärta att fullkomligt explodera."En film som gnistrar med färger och känslor"
"Så jävla easy going" är regisserad av Christoffer Sandler baserad på boken med samma namn skriven av Jenny Jägerfeld (hon har också skrivit boken "Comedy Queen" som släpps nu i februari).
Detta är lite det jag velat ha från svenska filmer på sista tiden. En ungdomsfilm som poppar med energi, färger, musik och en överlag oskyldig känsla om att vara ung. Faktum är så har jag själv haft en idé till en film med liknande känsla (fast en helt annan handling). Så jag blev positivt överraskad över att jag gillade detta så mycket som jag gjorde.
Det är dock en film som gärna hade fått vara 10-15 minuter längre. För vissa saker inträffar utan riktigt motiv och inträffar bara för att föra filmen vidare. Här hade jag gärna velat sett man byggde upp mer, eller etablera det bättre så det inte kändes så påtvingat, bara för att filmen ska runda av.
Men utöver det så satt jag och log under många delar av filmen. Jag tycker Nikki Hanseblad i huvudrollen som Joanna är riktigt bra. Ibland kan karaktärer som ska ha någon form av sjukdom i filmer komma av sig som antingen irriterande eller bara rent av överspel från skådespelaren del. Men Nikki Hanseblad hittar den perfekta balansen där man bara tokgillar henne, hennes attityd och sätt att se på saker. Hon och Melina Benett Paukkonen som spelar Audrey har jättebra kemi ihop.
Filmen använder det visuella också för att förmedla känslor. Lite som "Spring Uje Spring" gjorde 2020. Här används ljus, och musik för att visa hur Joanna mår eller hur en scen ska förmedlas så förstärks det med hjälp utav detta. Återigen något jag saknar jättemycket från svenska filmer som inte är visuella nog av sig. Bara det att huvudpersonernas kläder poppar av färg blir jag glad av.
Så en svensk film jag varmt rekommenderar från tonåringar till pensionärer.
