Synopsis
Under en produktionsvecka av "I Love Lucy" – från måndagens manusläsning till inspelning inför publik på fredagen – står Lucille Ball (Nicole Kidman) och Desi Arnaz (Javier Bardem) inför en rad personliga och professionella kriser som hotar deras show, deras karriärer och deras äktenskap, i manusförfattaren och regissören Aaron Sorkins drama bakom kulisserna."Being the Ricardos" är skriven och regisserad av Aaron Sorkin. Han har på senare år valt att även ta sig an registolen och överlag tycker jag han lyckas bra som regissör. Jag vet där är en del som kritiserar hans regi inte är lika stark som hans skrivande, vilket är försåtligt då han är manusförfattare i första taget och varit det i 30års tid, medan regissör har han bara varit i 5år. Men det intressanta med "Being the Ricardos" är att hans regi är nog starkast här av de tre filmer han regisserat, men är den svagaste av de tre manus han valt regissera.
Jag är väldigt svag för denna typen av filmer också. Allt som har med filmskapande eller tv-skapande att göra i Hollywood under en viss period är nog en av mina absoluta favorit subgenre som finns och en del av mina favoritfilmer tillhör denna typen. Detta kanske inte är i toppen även av de som kommit på senare år. Men den fyller i alla fall den funktionen som jag vill ha från denna typen av film. Alla skådespelare involverade är bra, framförallt Javier Bardem som Lucille Balls man Desi Arnaz. Även J.K. Simmons som William Frawley stjäl rampljuset emellanåt. Nicole Kidman gör bra ifrån sig, men inget hon inte gjort tidigare.
Det sämsta med filmen är slutet och en viss historisk person mer eller mindre räddar dagen och jag har ett visst förakt för denna historiska person så det var jag inte jätteglad över. Det känns också i 2021 när filmen kom ut att denna historiska person ska rädda dagen känns otroligt utdaterat. Vare sig detta hände i verkligheten eller inte.
Synopsis
Buster har gjort New Moon Theatre till en lokal hit, men Buster har ett större mål i sikte: att sätta upp en ny show på Crystal Tower Theatre i glamorösa Redshore City. Utan de rätta kontakterna, måste Buster och hans artister - inklusive den plågade grismamman Rosita, det rockande piggsvinet Ash, den seriösa gorillan Johnny, den blyga elefanten Meena och, naturligtvis, den svinaktigt extraordinära provokatören Gunter – ändå på något sätt ta sig in på världsberömda Crystal Entertainment, som drivs av en hänsynslös mogulvarg som heter Jimmy Crystal. I ett desperat försök att få Mr. Crystals uppmärksamhet försöker Gunter spontant pitcha en vansinnig idé, som Buster snabbt hakar på, och lovar att lejonrocklegenden Clay Calloway kommer att vara med i deras nya show. Problemet är att Buster aldrig har träffat Clay, en artist som drog sig tillbaka från världen för mer än ett decennium sedan, efter förlusten av sin fru, och inte har setts till sedan dess."Sing 2" är med all benämning en ganska onödig uppföljare. Men som med alla animerade filmer riktade åt barn som är populära ska man såklart se till att göra en uppföljare så man kan kassa in på dess succé. När det kommer till onödiga uppföljare och uppföljare från Illumination bolaget har jag sett värre.
Även om filmen följer karaktärerna från första filmen göra olika saker, känns det ändå koncentrerat och de individuella sakerna de gör har ändå en sammankoppling till sig i slutet. Vilket gör att det inte känns som en massa kortfilmer klippt ihop till en långfilm, så som"The Secret Life of Pets 2". Filmen har heller inga karaktärer som är lika jobbiga som miniorerna i "Despicable Me". Men överlag har jag väldigt lite känslor för filmen då det är en film jag kommer glömma bort. Jag minns vagt första filmen och den såg jag på bio. Jag minns min favoritkaraktär Mike en del som tyvärr inte är med i denna filmen.
Kul med Bono som också sjunger sin egna U2 låt i filmen. Det är nog största höjdpunkten för mig. Som sagt jag har inte så mycket att kritisera eller säga om filmen. Det finns jobbigare och värre animerade filmer för barn där ute än denna, även på uppföljare fronten. Men det är inget som för mig är särskilt minnesvärt mot årets slut.
Synopsis
Nelly har just förlorat sin högt älskade mormor och mammans barndomshem ska säljas. Medan föräldrarna packar ihop huset ger sig Nelly ut i skogen där hennes mamma lekt som liten. En dag är mamman plötsligt borta. Samma dag träffar Nelly en flicka i sin egen ålder i skogen. Hon heter Marion. Precis som hennes mamma."Lilla Mamma" är en fransk film som kommer till oss från regissören till "Portrait of a Lady on Fire". En film som blev älskad av nästintill alla utom jag själv då jag fann den väldigt tråkig. Kanske ger den en ny chans en vacker dag. Detta är en annan typ av film från det. Det är 70 minuter långt bara och vad som spelas framför en är en film om ett barn som en dag är ute i skogen och bygger en koja, dyker plötsligt ett annat barn upp. Man anar det är mamman till barnet som barn men inga konkreta svar ges fören slutet, vilket jag inte tänker avslöja.
Filmen är smågullig, men inget jag rekommenderar för barn. Detta är trots barn i huvudrollerna inte en film barn kommer finna något särskilt större nöje i. I grund och botten handlar filmen om sorg och saknaden av något. Ganska tunga ärmen för barn, samt tonen och klippningen indikerar att detta är för vuxna.
Men på grund av sin korta speltid känner jag att detta är en film jag kommer ha svårt att minnas. Den var småtrevlig för stunden och jag förstår hyllningarna. Men det är verkligen att man knappt hinner in i det så slutas filmen. Inte för att jag kräver den ska vara längre. Men den hinner inte lämna ett så stort intryck hos mig på de 70 minuterna som den säkert gjorde hos många andra.
Jag är glad jag såg den, den har sin charm. Men jag kanske bara inte är rätt person för Céline Sciamma filmer.
Synopsis
I regi av George Clooney och baserad på en bästsäljande memoar skildrar The Tender Bar en aspirerande författare (Tye Sheridan) som följer sina romantiska och professionella drömmar. På en barstol hos sin morbror bartendern, (Ben Affleck), får han lära sig vad det innebär att växa upp av traktens färgstarka original."The Tender Bar" är regisserad av George Clooney baserad på memoarerna skrivna av J.R. Moehringer. Så det är en film baserad på en persons uppväxt och riktiga liv. I rollerna ser vi bland annat Ben Affleck som morbrorn, Tye Sheridan som tonårsversionen av JR, Christopher Lloyd som morfar och nykomlingen Daniel Ranieri som spelar JR som barn.
Det filmen gör väldigt bra är att den lyckats samla ihop bra skådespelare som agerar utifrån varandra trovärdigt. Det känns genuint som att detta är en familj vi får följa. Det är helt klart den starkaste biten i hela filmen och mycket tack vare skådespelarnas insatser till att göra dessa karaktärerna trovärdiga och att de har funnits på riktigt (vilket de har). En del dialoger överlappar med varandra och så som de pratar känns inte som att de kommer från ett manus.
Filmen svajar dock vad gäller sin story. Den tror att detta är en speciell och unik historia när jag tror många kan relatera till JR's historia. Men filmen vill få det att kännas unikt. Som att JR har levt ett annorlunda liv och det är värt att berätta för enbart han har gått igenom detta. I alla fall den känslan fick jag från filmen och det blev lite "Hillbilly Elegy" varning på det när filmens story inte alls är unikt och många har säkert haft en liknande bakgrund som JR.
Men regin från Clooney är stabil och skådespelarna är som sagt de som säljer mig. De har fångat 70 och 80-talet ganska bra och jag fick lite Paul Thomas Anderson vibbar emellanåt. Se den för skådespelarna och den stabila regin, men förvänta er inte något unikt.
