Synopsis
För första gången i Spider-Mans filmhistoria avslöjas vår favorithjältes identitet, vilket gör att hans roll som superhjälte påverkar hans privatliv och hans nära och kära utsätts för stor fara. När han ber Doctor Strange om hjälp att återställa sin hemlighet, sliter trollformeln ett hål i deras värld och släpper lös de farligaste skurkarna som slagits mot en Spider-Man i något universum. Nu ställs Peter inför sin största utmaning hittills, som inte bara kommer att förändra hans egen utan även Multiversums framtid."Den mest känslosammaste Spider-Man filmen"
SPOILER VARNING! (Läst texten nedan på egen risk, då den innehåller information som avslöjar storyn i filmen.)
Det säger nog sig själv att jag inte kan göra en spoilerfri recension av "Spider-Man: No Way Home". Inte sedan "Avengers: Endgame" har en film desperat försökt hålla sig undan spoilers och vill att massan ska veta så lite som möjligt. Men efter att ha sett filmen är det nästan poänglöst att göra en spoilerfri recension för jag kommer bara kunna skrapa på ytan av vad som gör detta möjligtvis till den bästa live-action "Spider-Man" filmen av dem alla.
Det är nog ingen spoiler att skurkar med samma skådespelare återvänder i denna filmen. Willem Dafoe som Green Goblin, Alfred Molina som Doctor Octopus, Jamie Foxx som Electro. Vi vet också baserad på trailern att Lizard och Sandman är med och även där så dyker Rhys Ifans och Thomas Haden Church upp även om majoriteten är de CGI karaktärer för det var nog billigare.
Filmen ger en ganska duglig förklaring till varför alla dessa karaktärerna återvänder. Baserad på trailern tyckte jag logiken att Peter går till Doctor Strange med att använda magin som gör att alla inte minns honom kändes förhastad, men filmen tar sin tid och bygger upp. Det är mer logiskt i filmen och man förstår varför Peter beger sig dit. Detta hade också hur lätt som helst kunnat bli enbart en nostalgitripp där man visar alla kända skådespelare i sina ikoniska roller, men filmen har mer djup till sig än vad man tror och den förlorar aldrig sikte i att det är den tredje Spider-Man filmen i MCU med Tom Holland.
Som jag skrev ovanför tar filmen sin tid med att introducera sina karaktärer och innan "multiverse" börjar. En god bit av första akten är Peter där han försöker leva med att hans identitet har kommit ut. Vilket är viktigt för filmen då det är startpunkten till varför allting händer i filmen. Man behöver denna första akten för att förstå Peters motiv och vad han går igenom. Känslan från de två tidigare filmerna är där också, med att ha den där John Hughes superhjältekänslan i sig, något som varit gemensamt enda sedan "Homecoming".
Känslorna är verkligen på rätt ställe och det är den mest känslosamma "Spider-Man" filmen hittills. Vi har Peter som försöker leva med att hans identitet har kommit ut samtidigt som han försöker leva ett vanligt liv med MJ och Ned. Faktiskt så är några av mina favoritscener i filmen när det bara är dessa tre och de försöker leva ett normalt liv.
Även i denna så dör en stor karaktär för Peter och det är Aunt May. Det är också en scen som får plats att andas och inte känns förhastad eller inslängd bara för att. Faktum är så blir det en stark motivation för Peter men också en sak som för vidare storyn och tillför mycket med två andra karaktärer (kommer till dem sen).
Samt slutet där Peter ber Strange att göra så alla glömmer bort att han är Spider-Man och vem Peter Parker är. Det är ett stort steg som görs och även detta får utrymme i slutet efter klimaxen att andas ut hos tittaren. Inget av dessa stora tre känslosamma scenerna känns påtvingade eller förhastade, utan spelas exakt så länge som de behöver och gör det extremt väl. För alla Spider-Man fans så kommer dessa scenerna verkligen beröra en.
Den ger också Zendaya och Jacob Batalon mer speltid än i de tidigare filmerna. Jag gillade att se dessa tre samarbeta mycket mer i denna och man kände verkligen av att dessa tre även är vänner i verkligheten.
Filmen har också en del överraskningar. Många har spekulerat om Tobey Maguire och Andrew Garfield är med och jag kan med glädje rapportera att de är med. Det är också heller ingen grej som är där bara för att vara fan-service, utan tillför till storyn och även hjälper Tom Hollands Peter att växa som karaktär. Som jag skrev ovanför tillför dessa två också i biten där Aunt May dör, då det avspeglar att i mer eller mindre alla olika multiverse där ute dör en nära och kära till Peter för att han ska kunna resa sig igen och fortsätta, "With great power comes great responsibility". Dem är inte bara där för att göra oss fans glada (där var jubel i publiken), men det är även viktiga för storyn.
Den största överraskningen är att Charlie Cox är med på ett hörn som Matt Murdock, så nu är officiellt även Netflix serierna med i MCU filmerna (sakta men säkert) och det är väldigt roligt att se. Inte minst förtjänar Charlie Cox det då "Daredevil" serien på Netflix fortfarande är den bästa serien associerad med MCU som gjorts.
Pressbild Spider-Man: No Way Home, ©2021 CTMG, Inc. All rights reserved.
Med alla dessa känslosamma stunder och att filmen faktiskt har lugna stunder, så är den inte utan sin action och roliga stunder. Den är över 150 minuter av en anledning så man får med en hel del. En av de roligaste aspekterna är att se alla skurkarna prata med varandra. Där är en scen där de alla gömmer sig i en lägenhet och det blir såklart småknas och humor mellan skurkarna emellanåt och det påminde om en sitcom. Men alla jobbar utifrån varandra så bra, det är som att de alla har respekt för varandra och ingen försöker vara ondare eller bättre än den andra.
Barnet i mig trodde aldrig jag skulle se Willem Dafoe och Alfred Molina i en och samma scen och föra en konversation med varandra. Eller för den delen det faktum att vi har Tom Holland, Andrew Garfield och Tobey Maguire i en och samma scen och pratar med varandra. Jag ska vara ärlig och säga att en del av scenerna är "cringe". Där är en scen där Tobey måste stretcha och Andrew är väldigt på och hjälper honom och ja, det kommer komma mycket fan-fiction utifrån det. Eller att vissa dialoger känns påtvingade bara för att de ska ha något att prata om. Men som tur är, så är dessa stunderna inte jättemånga.
Men även när jag sitter här i skrivande stund är allting så surrealistiskt. Att jag liksom har drömt allt detta. Jag lever i en tid där en film där Tom Holland, Andrew Garfield och Tobey Maguire är alla med i en och samma film som Spider-Man, det är helt absurt men ack så glad jag är.
Men som jag skrev tidigare så är fortfarande fokuset på Tom Hollands karaktär och hela hans Peters resa och slutet är extremt känslosamt med hur han går vidare i sitt liv där ingen vet hans identitet och de närmsta honom är döda eller inte känner till honom. Det blir väldigt intressant och se vad fortsättningen kommer vara med Tom Holland och hans Peter Parker och om Sony nu kommer ta över mera. Kommer han fortfarande vara en del av MCU och vilka kommer han då agera gentemot om ingen vet vem han är, eller blir det att Sony gör egna stand-alones nu där han är för sig själv och bara ibland nämner de saker i MCU. Det blir som sagt intressant att veta.
Mid-credit scenen är Tom Hardy som Eddie Brock/Venom (vilket var väntat) så vi kommer nog se Tom Hardy möta Tom Holland i en nära framtid. Även ifall han åker tillbaka till sitt universum igen i scenen. Sen after-credit scenen är en trailer för "Doctor Strange in the Multiverse of Madness".
På tal om Doctor Strange har jag inte pratat så mycket om honom i filmen och det är för att han inte är med så mycket. Det är väl en av de större överraskningarna i filmen att det mesta vi ser i trailern är de scenerna som Strange är med i. Han är med en del i första akten, men sen försvinner han då Peter lämnar honom i "Mirror Dimension" och dyker inte upp fören klimaxen. Han är med tillräckligt för att fylla sin funktion för storyn. Jag förstår att fokuset ska vara på "Spider-Man" och att Benedict Cumberbatch inte ska stjäla showen från Tom Holland. Även om den riktiga personen som stjäl varje scen är Willem Dafoe som helt naturligt kommer in igen i sin ikoniska Green Goblin roll.
Överlag är jag väldigt glad av slutresultatet. Det kan vara så att filmen måste lägga sig lite innan man gör ett 100% konkret bedömning av den, för just nu är det många tankar som är i ens huvud. Men det är helt klart den mest episka och ambitiösa live-action Spider-Man filmen. Tom Holland levererar också sin bästa och mest känslosamma insats hittills. De känslosamma och dramatiska scenerna är otroligt välhanterade och blev några av mina favoritscener. Även Tobey och Andrew får stunder att vara dramatiska. Faktum är så har filmen lite av "Cobra Kai" effekten där den förbättrar de tidigare "Spider-Man" filmerna och man kan se alla de andra filmerna på ett helt annat perspektiv, inte minst "The Amazing Spider-Man 2". Med allting som inträffar i filmen känns det som att det är överbelastat och för mycket som händer och det är det, men återigen lyckas filmen balansera allting väldigt väl med alla skurkarna och karaktärerna.
För alla "Spider-Man" älskare där ute kommer detta gå hem, för alla MCU fans där ute kommer detta gå hem. Det är en film gjord av fans för fans. Jag kommer sent glömma denna filmen och den är på samma nivå vad gäller storhet som "Avengers: Infinity War" och "Avengers: Endgame".
