Synopsis
HOUSE OF GUCCI är inspirerad av den chockerande och sanna historien om familjen bakom det italienska modeimperiet. När Patrizia Reggiani (Lady Gaga), en outsider från en enkel bakgrund, gifter in sig i familjen Gucci, får hennes otyglade ambition familjen att splittras och utlöser en hänsynslös spiral av svek, dekadens, hämnd och i slutändan...mord."Ojämnhet levererar ändå en spännande film"
Ridley Scott har verkligen hållit sig upptagen de närmaste åren då han är dubbelaktuell med två filmer detta året. Nu har "House of Gucci" premiär och ännu en gång visar Ridley Scott att ålder inte är någonting då han fortsätter att göra filmer som känns en 30-40åring ligger bakom. Denna är baserad på den sanna historian om Guccis nedfall och de interna konflikterna familjen hade gentemot varandra och det tragiska mordet på Maurizio Gucci.
Till att börja med gillar jag denna typen av filmer. När ett imperium byggs och sedan dess nedfall. Detta är ämnet i otaliga maffiarullar och som Martin Scorsese alltid säger "nedfallet är alltid det viktigaste". Jag tycker Scott lyckas ändå helt okej med att bygga upp det i denna filmen, det borde han i alla fall med tanke på den långa speltiden. Som för övrigt inte känns av alls.
Precis som med hans film "All the Money in the World" så är Scott väldigt bra på att bygga upp spänning av verklighetsbaserade drama. Även ifall jag redan kände till denna historian sedan tidigare så var det ändå spännande att se på film. Det hjälper också att han har en A-list skådespelarensemble med Lady Gaga, Adam Driver, Jared Leto, Jeremy Irons, Al Pacino och Salma Hayek.
Filmen lider dock av ojämnhet och då är det inte bara ojämnhet i storyn, utan även i skådespelet. Alla skådespelare är talangfulla men allihop agerar som om de är i olika filmer.
Lady Gaga är bra i hennes roll, men karaktärens motiv och ändring mitt i kommer väldigt hastigt och plötsligt. Adam Driver är nog den mer neutrala av allihop men kan komma av sig som lite känslolös i vissa scener. Jeremy Irons försöker sig inte ens på en italiesk accent och pratar med sin vanliga brittiska. Han är dock inte med lika mycket som de andra. Jared Leto vars skådespelarkarriär är så ojämn som det bara går, överspelar här oerhört mycket och blir mer en neurotypisk parodi. Varje gång han är med framför kameran är det som att man ser någon SNL sketch. Den enda som kommer iväg med äran i behåll är veteranen själv Al Pacino. Han verkar fullt medveten vad för typ av film det är, vad historian går ut på. Tyvärr är han inte centerfiguren och precis som Jeremy Irons hade gärna fått ha fler scener.
Berättarmässigt svajar det ibland. Mest för att de olika motiven för karaktärerna kommer ganska hastigt och det kändes som där alltid fattades en scen mellan varje scen. Första halvan känns mer drama centrerad medan andra halvan är crime centrerad och där är ingen riktigt naturlig övergång mellan de två, det liksom bara händer mitt i.
Med det sagt är detta fortfarande väldigt välgjort. Återigen så beundras jag över att Ridley Scott fortfarande kör på trots sin ålder och personer som honom och Martin Scorsese känns unga baserat på vad de levererar. Speltiden går förbi väldigt fort, det är aldrig någon tråkig minut i filmen. Musikvalen är precis rätt för att sätta stämningen. Om man kan förbise skådespelarnas skådespel och ojämnheten i berättandet så kan man få en rejäl kick av denna. Tyvärr så drog detta ner filmen en del för mig.
