Synopsis
Ett Berlinbaserat bolag har tagit fram en humanoid, designad för att möta dina krav på en drömpartner. Forskaren Alma deltar, med viss skepsis, som försökskanin för att kunna säkra fortsatt stöd till sin egen forskning. In i hennes upptagna liv kliver den artificiella svärmorsdrömmen Tom. Han kan världens alla dikter och vet att 93% av alla tyska kvinnor drömmer om ett badrum fullt av rosor och tända ljus. Gissa vilken procentandel Alma tillhör?"Dan Stevens som tysk robot är väldigt kul"
Att se Dan Stevens som en robot pratandes tyska i en tysk film är något speciellt. Men filmen är inte enbart ett känt ansikte i en tysk film, det är så mycket mera än det och ärligt talat fann jag mig själv gilla denna jättemycket.
Filmen har en klassisk struktur som påminner om något i en romcom. Vilket man ändå kan litegrann klassa filmen i det facket. Relationen som byggs mellan Alma (Maren Eggert) och roboten Tom (Dan Stevens) är en av höjdpunkterna. Det blir detta fantastiska omaka paret med Toms naiva positiva inställning till allting då han är byggd för att göra Alma så glad och tillfredsställ som möjligt. Medan Alma har svårt att kunna acceptera idén att man som människa ska kunna inleda och ha en perfekt relation med något icke-mänskligt och därmed försvinner alla de mänskliga känslorna.
Det är också via detta som filmen får en lite djupare och filosofisk mening bakom sig. Då den inte skriker det rätt ut, men tar ändå upp på ett visuellt och snyggt sätt vad det är som gör oss människor och hur även de svagheter och nackdelar med oss är en del av oss. Det låter pretentiöst när jag skriver det, men filmen som sagt hanterar det på ett väldigt snyggt sätt.
Komedin är också ganska rolig. Jag var inte beredd att skratta så mycket som jag gjorde. Slutet kändes smått abrupt och där var en större mening i det som sas, men jag snappa inte riktigt upp det.
Detta är Tysklands bidrag till Oscarsgalan och det hade varit kul att se den bli nominerad. En av de bästa jag sett från i år som inte kommit från USA.
