Synopsis
Sex år efter en tragisk skolskjutning möts två föräldrapar på var sin sida av tragedin för att försöka få ett grepp om vad som egentligen hände. Gail och Jay (Martha Plimpton och Jason Isaacs) förlorade sin son i masskjutningen - Richard och Linda (Reed Birney och Ann Dowd) är föräldrar till förövaren, som tog sitt eget liv efter dådet."En masterclass i skådespeleri"
"Mass" är skriven och regisserad av skådespelaren Fran Kranz. Detta är hans debut som regissör och han gör ett starkt intryck. Filmen är också ett parkexempel för skådespelare och filmskapare att kunna studera i hur man kan göra en väldigt bra film med ytterst lite. Det krävs ibland bara fyra skådespelare och ett rum. Självklart behövs dialogerna och en story föra allting fram och det gör "Mass".
Man kan dra jämförelser med filmen "Carnage" som kom 2011 som har en liknande handling. Två par träffas och pratar om vad involverar deras barn. Men här är historien mycket mörkare, ett barn har skjutit 10 barn och sedan gjort självmord och detta är historien om hur föräldrarna till ett av barnen som dog försöker hitta någon form av försoning med föräldrarna vars barn gick och dödade.
Den går inte allt för djupt inom politik, vapenbäringen i USA och våld inom spel. Jag var rädd att filmen skulle bli någon form av anti våldsamma spel. Att folk som spelar skjutspel blir sedan mördare. Men den går inte den vägen som tur är, för jag är så trött när folk ska klaga på spel och filmer som orsaken till varför en person gör en sådan gärning. Filmens fokus är mer i sorgen och bearbetningen hur man kan förlåta någon. Hur hamnade dem i denna sitsen till att börja med, hur det är för en förälder att förlora ett barn. Hur det är att vara förälder till ett barn som mördat. Jag är glad filmen inte gjorde någon av dem till den sympatiska eller offret, utan behandlade alla fyra personer lika.
Filmen är en masterclass inom skådespeleri. Alla fyra är enastående och inte för en enda sekund kände jag att det var fyra skådespelare som agerade som karaktärer, detta kändes som fyra riktiga föräldrar som gått igenom något traumatiskt. Den som berörde mest var Ann Dowd som mamman till mördaren och hennes scen i slutet berörde enda in i märgen.
Allting känns som det är baserat på en teater, men så är inte fallet. Där är heller aldrig någon musik som spelas under hela konversationen som tar upp 80% av filmens speltid.
I mitten klipper filmen till något band som hänger på ett stängsel. Vad metaforen här är vet jag inte och jag önska inte den klippte bort till den. För att mer isolera tittaren enbart i detta rummet i realtid. Den ändrar också bildrutan hallväggs in, varför den också gör detta valet vet jag inte och kändes inte nödvändigt. Dessa småsakerna gjorde att filmen förlorade lite av vad den hade kunnat ha var något speciellt.
Denna filmen kan man studera och är en perfekt film för skolor att visa för sina elever. Men det är en film som kommer sitta kvar väldigt länge hos mig. För de som vill skriva och regissera är filmen också jättebra studie i hur man kan använda sig av minimala resurser och ändå få fram fantastiska resultat. Inspelningen varade bara i 14 dagar varpå 4 av dem var exteriörer.
