Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton

"Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton" är en live-action långfilms adaption på den tecknade kortfilmen gjord av Tage Danielsson från 1975. Den visas varje jul och har blivit en stämpel i det svenska hushållen vad gäller jultradition. Jag ska dock medge att jag inte alls är jättebekant med originalet. Har bara sett den en gång och första gången var tro det eller ej bara för några år sedan. Mamma har alltid en grej att TV:n måste vara avstängd direkt efter Kalle Anka och sedan ska den inte sättas på igen resten av kvällen. Men vad jag minns tyckte jag det var en söt och fin liten historia som ändå fick fram mycket på bara 23 minuter.

Denna långfilmsadaptionen gör ett dugligt jobb att förlänga historien med 80 minuter, men jag tycker fortfarande den tecknade får fram så mycket på bara sina korta minuter, att en del av denna filmen ibland känns som utfyllnad. Nu ska jag inte dra allt för många jämförelser då jag som sagt bara sett den en gång för några år sedan.

Med denna filmen så känner man av att återigen är budget en krävande sak i stora svenska filmer. Den ser jättebra ut, miljöerna är fantastiska, kostymerna spot-on, julkänslan är verkligen där. Men jag hade önskat mer av staden och att man hade gjort det större och visat mer av de fattigas kvarter. Nu känns det verkligen som att det är i en studio med minimala ställen att röra sig på. Även personer av de fattiga syns bara till vissa personer som är återkommande.
Istället så utspelar sig majoriteten av filmen antingen hemma hos Karl-Bertil eller i ett barnhem. Detta barnhemmet blir själva sidohandlingen och det som är nytt för långfilmen. Det är inte jätteintressant eller spännande om jag ska vara ärlig. Filmen är som bäst när det är Karl-Bertil och det han gör. Men barnhemmet slinker sig in och blir såklart en del av handlingen också.

Musiken måste jag också bara ge fantastisk cred för. Originalmusiken spelas så fort berättarrösten är med i filmen och de återskapar scener från den tecknade filmen, vilket jag gillar. Men där är även originalmusik av Gaute Storaas som verkligen har fångat känslan med filmen. Allt är jazzinspirerat och det är exakt den typen av jazz som hör hemma i filmen. Det är en perfekt kombination av den originella musik som redan finns och med en ny touch.

Jag var även orolig över Jonas Karlsson i rollen som pappan. Men jag blev såld i hans gestaltning. Alla scener med honom och Karl-Bertil var de bästa enligt mig. Varuhuset som pappan äger har de inrett fantastiskt och återigen så har de återskapat miljöer till ett gammalt juligt Stockholm väldigt bra. Tyvärr får vi inte så mycket av det och majoriteten är interiörer i då barnhemmet och Karl-Bertils hus.

Humorn är smårolig ibland, där är ett par roliga saker i filmen. Barnen kommer gilla den, det hade jag gjort om jag var ett barn. Jag önska bara vi hade fått mer från exteriörerna och de fattiga personerna. Nu känns det väldigt minimerat och smalt utfört där återkommande karaktärer bara är med och majoriteten av filmen utspelar sig inomhus. Men filmen gör sitt jobb i att återskapa julkänslan och får ändå fram det väsentliga som även den tecknade filmen fick fram (den för vidare budskapet helt enkelt).
Även om de ibland kan bli överdrivet som att under en scen när någon sjunger. Så klipper filmen till riktiga arkivbilder på flyktingbarn under kriget. Vet inte varför det var tvunget att vara med då man förstår poängen oavsett.
Med det sagt tror jag ändå denna filmen kommer gå hem hos familjerna, jag hade nog dock försökt satsa på en release närmare jul trots att det alltid är knökat med storfilmer kring juletid.