Synopsis
Diana är på väg till ännu en julhelg med kungafamiljen, medveten om att hennes äktenskap med prins Charles rasat samman inför öppen ridå. Han ses allt oftare med Camilla Parker-Bowles medan hon fortsatt tvingats spela den perfekta hustrun. Alla är inställda på en sedvanlig stramt regisserad jul med mat, dryck, tomma fraser och fasanjakt, men Diana vet att allt måste bli annorlunda denna gång. Fången i en omöjlig roll har hon nu bara ett mål - att skydda sig själv och sina pojkar Harry och William mot outhärdlig exponering och förljugenhet."Kristen Stewart som Diana är ett rent mästerverk"
"Spencer" är regisserad av Pablo Larraín, som gjorde "Jackie". Han verkar ha hittat sin specialitet i att porträtta kända kvinnor från ett annorlunda perspektiv i historien. Filmen är skriven av Steven Knight som på senare år har haft mer dalar än toppar, men är fortfarande en av de mer kända brittiska manusförfattarna vi har idag. "Spencer" är inte din typiska självbiografi film, den följer inte den typiska mallen i att berätta Dianas liv från punkt A till B. Snarare är det ett personporträtt över tre speciella dagar om denna personen, hennes trauma och hennes psyke.
Hur mycket vida filmen är sann går nog att diskutera. Det märks att Pablo Larraín har tagit vissa friheter, men han hyllar samtidigt Diana för den hon var och tar fram en bild på något som andra kanske inte visste, eller vad hon gick igenom. Men majoriteten är ändå sann till hur kungafamiljen firar jul och hur Diana mådde omkring dem.
Kristen Stewart som Diana är den bästa insatsen jag sett i en film från i år. Sanna mina ord att hon kommer vinna Oscar statyetten för hennes insats. Hennes porträtt är skrämmande likt och hennes amerikanska accent försvinner helt och hållet. Framförallt så häpnads jag i de seriösa psykiska bitarna när vi kommer närmare hennes huvud och vad som inträffar där inne. Även ifall vi aldrig kommer veta, så är det ett ärligt och känslosamt porträtt av Diana som verkligen går in i märgen på mig. Jag blir berörd, tagen, vill omfamna henne och ge hennes en stor styrkekram.
Där är gotiska inslag där man mixar in hemsökta personer och det kan kännas udda. Men filmen får det att fungera och som Diana säger så är hon rädd för både det förflutna, nutiden och framtiden. Varpå jag ser de hemsökta personerna som en del av det förflutna. Det är bara ett visuellt annorlunda sätt att berätta historien på som Pablo Larraín valt.
Detta är en film som kommer lämna mig hemsökt ett bra tag framöver. Detta är ett mästerverk i den benämningen av att gå in i psyket i någons personlighet. Vare sig det är 100% sanning eller inte är det ett porträtt som är enastående från början till slut. Otroligt gripande där slutet bara blir allt mer sorgligare, vetandes hur det slutade i verkligheten.
