The French Dispatch

"The French Dispatch" är den allra senaste Wes Anderson filmen, det är hans första på tre år men hans första live-action film på sju år. Jag har inte riktigt pratat om Wes Anderson som regissör på denna sidan och det är främst för att jag tycker hans filmer är hit eller miss (lite som Christopher Nolan). En del av hans filmer gillar jag, medan andra filmer har jag extremt svårt för och finner ingen humor i alls. För mig så fann jag "The French Dispatch" vara någonstans i mitten där jag skratta åt ett par saker, gillade skådespelarna, det visuella talar för sig själv då det är en Wes Anderson film. Men då och då fann jag mig själv svårt att få grepp om filmen, ett återkommande problem jag får när jag ser Wes Andersons filmer.

Till att börja med så märks det väldigt tydligt in i filmen att detta är en hyllning till alla journalister, frilansare och de som skriver dessa olika berättelser i tidningarna, hemsidor etc. Med andra ord är det en recensent/journalist våta dröm nästan. Jag uppskattar alltid en person som hyllar dessa personer då jag själv är en (frilansare). Så på den fronten har Wes redan vunnit mig över.
Det visuella i en Wes Anderson film är som att hylla animationen i en Pixar film. Vid det här laget så är det bara något man förväntar sig och den dagen det inte är visuellt slående så kan man absolut börja diskutera saker och ting.

Alla kända skådespelare som dykt upp i tidigare Wes Anderson filmer syns även till här, stora som små roller. Även nya ansikten dyker upp som Benicio Del Toro, som stal showen i mina ögon tillsammans med Jeffrey Wright. Även Christoph Waltz är med på ett hörn, men jag lovar er det är exakt under en minut han bara syns till. Alla har de där excentriska skådespelet som man förväntar sig i en Wes Anderson film och visst, det funkar inte utanför hans filmer. Men den värld han bygger upp och skapar i alla sina filmer så känns det mer normalt att alla agerar och skådespelar som de gör.

Filmen är berättad i tre olika historier (eller fyra) där de tre olika historierna är berättelser som skrivs i nyhetstidningen "The French Dispatch Magazine" medan vi ser den fjärde historien med Bill Murray emellan varje historia. Det är här det börjar svaja för mig, för precis som med många filmer som har olika berättelser i sig. Så är vissa bättre än andra. Olika tempo, olika humor och därmed så kommer de olika berättelserna variera.
För mig var mittdelen den tråkigaste medan sista berättelsen var den mest spännande av de alla. Men även här så finner jag mig själv kluven i vad jag ska ta ifrån de olika berättelserna. Det är i sann Wes Anderson anda och med det så finner jag det svårt att försöka hitta den djupare meningen i somliga historier. Jag minns dock med "The Grand Budapest Hotel" att jag bara älskade den från början till slut. Men ibland så tror jag att jag kanske överanalyserar hans filmer för mycket och så även fallet här.

Tro mig inte fel, det är fortfarande en väldigt bra och sevärd film. En hyllning till något jag kan relatera till, en visuell och estetiskt tilltalande film och skådespelare jag gillar och som levererar. Ibland har jag bara lite svårt att förstå mig på vissa saker och vad poängen med somliga saker är. Ibland faller inte humorn mig rätt i smak, men ibland skrattar jag. Allting känns varierande och så ska det vara när jag ser en Wes Anderson film, då det har varit så för mig utav alla hans filmer. Vissa älskar jag mer än andra.