Skräckmånad 2021: The Man Who Laughs

Jag gillar alltid att börja skräckmånaden med en stumfilm. Det känns som jag redan recenserat många av dem och sett majoriteten. Men där finns de som jag glömt eller som inte pratas lika mycket om. "The Man Who Laughs" är en stumfilm som nog många inte hört talas om men har haft en stor betydelse för filmhistoria, framförallt i skapandet av en viss karaktär i en superhjältetidning. Det är trots en amerikansk produktion en film som är väldigt inspirerad av den tyska expressionismen filmerna. Detta blir också väldigt klart när regissören Paul Leni och huvudrollsinnehavaren Conrad Veidt båda är från Tyskland.

Kollar man på filmen idag, kanske man känner den inte har så mycket skräckfilms material i sig. Även jämfört med andra stumfilmer som är inom skräckgenren. Men för mig är där ändå tillräckligt med obehagliga scener och en del läskiga närbilder på ansikten, som gör att filmen ändå kan klassas bland skräckfilmer. Det är för mig lika mycket skräck som "Freaks" från 1932 är, då båda följer ett liknande mönster.

Kollar man på bilder från filmen så kommer man snabbt märka likheterna med Batman skurken Jokern och det är inte så konstigt. Detta då Bob Kane och Jerry Robinson som skapade Joker karaktären tog inspiration från just denna filmen och Conrad Veidts design och utseende, när de skapade Jokern. Även Todd Phillips och Joaquin Phoenix ska ha haft denna filmen som en liten inspiration när de gjorde "Joker".
Man lyckades uppnå denna designen på karaktären genom att Conrad Veidt hade en uppsättning proteser som hade metallkrokar för att dra tillbaka munvinklarna. Detta resulterade i att han inte kunde prata alls när proteserna var i.

För att vara gjord 1928 är där mycket som imponerar med denna filmen. Dels så har vi produktionen och set designen som verkligen håller än idag. Det känns påkostat och majestätiskt nästan i vissa scener. Men i grund och botten är det precis som "Freaks" att man har de "utomstående" personerna som de sympatiska och huvudpersonerna. Medan de vanliga folket är de som är svin och osympatiska. Ett mönster som vi skulle se senare i "Frankenstein" filmerna också.
Conrad Veidt gör nog sin livs roll här som Gwynplaine. Detta då han får mer att göra än i "The Cabinet of Dr. Caligari" och har mer speltid än i "Casablanca". Jag säger inte filmen är bättre än de två, men just hans skådespelarinsats är betydligt mer ihågkommen och minnesvärd här. Där är en scen där man genuint känner för Gwynplaine när han inte vill gå ut på scenen och börjar gråta, samtidigt som han har flinet. Det är en otroligt minnesvärd bild (är till och med på omslaget på Blu-Ray versionen) som jag sent kommer glömma.

Även om det kanske inte är renodlad skräck, så är där tillräckligt med element i filmen som ändå gör att den kan få klassas som det. Om inget annat är det en perfekt mjukstart för skräckmånaden samt en perfekt invigning för oktober månad.