Synopsis
Lena Nyman började med teater som 6-åring och film som 11-åring. Blev censurerad i filmen ”491” som 20-åring och fick sitt genombrott i de skandalomtalade ”Nyfiken”-filmerna. Förtryckt av patriarkatet kämpade hon för sin skådespelardröm, med att älska sig själv och att hitta kärleken."Ett konstnärligt porträtt med fokus på hur patriarkatet kan skada både fysiskt och psykiskt!"
”Till min dotter, om jag hade någon” – en dokumentär om Lena Nymans liv och karriär som starkt skildrar baksidan av skådespelaryrket som kvinna under 1900-talets mitt, med många viktiga ord till eftervärlden. Filmregissör Isabel Andersson debuterar med LENA, som är baserad på Lena Nymans dagböcker hon skrivit under sitt liv.
Det är en stark, gripande och annorlunda skildring av en känd persons liv. Här lyfts Lenas inre tankar om sig själv fram, med kroppshets och förakt, skapad genom manligt branschfolks manssvineri och tidningsartiklar uppbyggda på kvinnoideal med fokus på att attackera Lenas yttre.
Medan regissören Vilgot Sjöman blev internationellt känd och gjorde succé med 60-talets kontroversiella, samhällskritiska och erotiska ”Jag är nyfiken gul”, som sålde slut och låg på topplistan i USA – fick Lena allt som allt 35 000 kronor för jobbet och blev trakasserad och hånad av media. ”Nyfiken”- filmerna är uppbyggda efter Lenas dagböcker och historier hämtade ur hennes privatliv, uppvuxen i ett arbetarhem i Kristineberg på Kungsholmen med ett stort politiskt engagemang. Filmerna som inte hade varit något utan Lena – utlämnade henne på flera sätt och gjorde det svårt, att till en början, ta sig vidare i karriären.
I den konstnärliga dokumentärskildringen av Lena Nyman får vi följa hennes liv genom olika inslag i karriären och genom insyn i den kroppshets som rådde över henne. En stor rädsla för att vara tjock och ful, som ledde till bantning genom amfetamin – som ledde till sömnsvårigheter och sömntabletter – som ledde till ångest och intag av ångestdämpande.
Dokumentären fokuserar en hel del på medias och filmbranschens attacker mot Lenas kropp och hennes eget förakt mot den. Ett annat fokus är hennes olika kärleksrelationer under livet.
Man försöker skildra att vara kvinnlig skådespelare i en filmbransch styrd av män och samtidigt lyfta fram vilket konstnärligt geni Lena var. Tyvärr så når det inte hela vägen fram. Man lyckas väldigt bra och på ett gripande sätt skildra patriarkatet och Lenas ord till eftervärlden och hennes dotter, om hon hade någon. Men att inte visa mer av Lenas skådespelarinsatser gör att även denna fina skildring fastnar vid hennes yttre, snarare än hennes konstnärliga intelligens.
Ett nyttigt och väldigt sevärt porträtt av en av våra stora skådespelare, med flera intressanta intervjuer med bland andra Börje Ahlstedt och Marie Göranzon.
LENA har biopremiär den 17 september.
