Synopsis
Välkomna till the Jam! NBA-mästaren och globala ikonen LeBron James ger sig ut på ett episkt äventyr tillsammans med den tidlöse Snurre Sprätt i den animerade/live-action-filmen SPACE JAM: A NEW LEGACY av regissören Malcolm D. Lee och de innovativa filmskaparna Ryan Coogler och Maverick Carter. Resan är en galen blandning av två världar som visar hur långt vissa föräldrar är beredda att gå för att komma nära sina barn. När LeBron och hans son Dom fångas i en digital värld av en A.I.-skurk, måste LeBron få hem dem i säkerhet genom att leda Snurre Sprätt, Lola Kanin och hela gänget av de notoriskt odisciplinerade Looney Tunes till seger över A.I.-datorns digitala mästare på planen: ett lag av spelare från NBA och WNBA som du aldrig sett dem förut. Det är Tunes mot Goons i en utmaning med den högsta insatsen i hans liv, som omdefinierar LeBrons relation till hans son och belyser vikten av att vara sig själv. De stridsberedda Tunes bryter mot reglerna, använder sina unika talanger och överraskar även ”Kungen” James genom att spela basket på sitt sätt."En uppföljare som inte behövdes"
"Space Jam: A New Legacy" är uppföljaren till 90-talets "Space Jam" med Michael Jordan. I min recension som ni kommer få läsa imorgon går jag in mer i detalj på hur den filmen är en produkt av sin tid när den kom ut, därav känns det konstigt att där görs en uppföljare och 25 år senare. Men uppföljaren står på egna ben mer eller mindre och referenserna till första filmen är förvånande lite. Inte ens Michael Jordan själv dyker upp, vilket jag fann väldigt tråkigt.
Den här filmen kommer om några år också vara en produkt av sin tid. Istället för att göra något gigantiskt med basket eller Looney Tunes karaktärerna får vi istället fokus på de filmer och karaktärer som Warner Bros. äger. Visst det är småkul att se Looney Tunes karaktärerna mixat in i de riktiga filmerna så som "Casablanca", "The Matrix" eller den tecknade "Superman" serien. Men när matchen väl kommer igång och alla karaktärerna är i bakgrunden märks två tydliga saker.
Det ena är att man har uppenbart spelat in dessa scenerna var för sig och att publiken inte ens vet vad de tittar på, för det är inspelat separat. Detta då många karaktärer gör samma rörelser och går i en slags loop vilket känns väldigt fattigt. Det andra är att det är ju inte de riktiga skådespelarna som gestaltat karaktärerna på film, utan det är statister och kostymerna ser verkligen ut som något köpt på Butterick's. För en film med en stor budget bakom sig märks det att här sparade de in pengarna rejält. Men visst det hade kostat skjortan och ha Arnold Schwarzenegger spela Mr. Freeze eller Bill Skarsgård som Pennywise i publiken även om bara för fem seunder.
Tyvärr känns det lite som att detta blir mer av fokuset i filmen, att kasta in så många popkulturs referenser än själva Looney Tunes karaktärerna som nästan blir sidokaraktärer i sin egna film. Huvudhandlingen med att LeBron James ska återförenas med sin son och genom filmens gång får de en ny förstående för varandra är väldigt klyschigt och inget nytt. Men med en sådan här film förväntar jag mig inte mer på den fronten heller.
Jag skrev i min recension för första filmen att Looney Tunes karaktärerna inte beter sig som de riktiga Looney Tunes karaktärerna och samma problem förefaller här. Där är vissa klassiska drag som man känner igen, men för det mesta är det en mer nedtonad barnvänlig Looney Tunes vi får.
Där är några få skratt jag ändå fick av filmen. Som sagt bitarna med Looney Tunes mixat in i de riktiga filmerna är nog en av filmernas höjdpunkter. Även ett skämt involverat Micharl B. Jordan fick mig att skratta. Det märks också att LeBron James är en lite bättre skådespelare än vad Michael Jordan var i första filmen.
Överlag finner jag denna lika bra/dålig som första filmen. Jag har inget större nostalgiskt värde till första filmen ändå så jag kan inte sitta här och vara förbannad eller att filmen "förstörde" min barndom. Om några år tror jag vi kommer se på båda filmerna ungefär likadant. Men snälla vem kom på att filmen skulle vara 2 timmar lång. Var tog 90 minuters filmerna vägen!?
