Synopsis
Dylan Pettersson är en 23-årig tjej med stora dansdrömmar från en liten ö i Bohusläns skärgård. När hon övertalas att städa på drag-klubben Queens, som kämpar med att gå runt, upptäcker klubbens stjärna och koreograf av en slump Dylans talang. Dylan vill mer än allt annat medverka i showen – men det är en dragshow – och hon är ju tjej. Men där det finns vilja finns det också en väg."Känns ganska omodern i det stora hela"
"Dancing Queens" är den senaste svenska Netflix filmen att komma ut. Filmen är regisserad av Helena Bergström och hon skrev manuset tillsammans med Denize Karabuda. För mig så känns det som jag är en av de få som gillar "En underbar jävla jul" filmen som Helena Bergström regisserade. I det att filmen faktiskt får mig att skratta men jag har inte sett filmen på väldigt länge. Även "Se upp för dårarna" har en charm till sig men mycket av det är tack vare Korhan Abay som pappan. Som regissör tycker jag Helena Bergström ändå är helt okej. Men "Dancing Queens" är antagligen den sämsta jag sett med henne bakom kameran.
Det största problemet med denna filmen är tempot och klippningen som endast skriker 90-tals TV-film. Jag kan inte sätta ord på det men klippningen är som att detta vore en film gjord för TV under tidigt 2000-tal. Med konstiga närbilder, bilder som fadear in i slow-motion och scener som inte varar längre än en sekund innan man klipper bort. Det är bedrövlig klippning rent ut sagt.
Tempot är inte bättre, vilket kan vara en bindande faktor till själva klippningen också. Filmen går i snigelfart de första 80 minuterna. Det är utdragna scener med dialoger som inte har någon bärande vikt på handlingen. Dansnummer som pågår för evigt som inte riktigt imponerar om jag ska vara ärlig. En handling som bara står och stampar på samma ställe i en timmes tid nästan. Det hjälper heller inte att filmen gör den typiska obligatoriska tredje akten som alla romcom filmer har. De får reda på att hon var tjej hela tiden och hon blir sur och lämnar, det blir bråka mellan ett par och till slut åker dem och träffar henne på ön och övertalar henne att komma tillbaka. Det är så klyschigt och omodernt. Hela filmen skriker omodern.
Där är några få skratt men de är väldigt lång tid mellan varje småskratt filmen har. Den är också extremt harmlös, jag kan se filmen gå hem hos många då den har en liten mysighetsfaktor till sig och att ibland vill man bara se något som gör en glad. Jag kan relatera till det och ibland gett positiv kritik till den typen av filmer, men detta är inte min typ av harmlös mysighets film.
