Synopsis
Prins Akeem återvänder till Amerika när han fått reda på att han har en son i New York. En uppföljare till komedin "En prins i New York"."All charm är förlorad 30år senare"
Det har gått 33år sedan "Coming to America" kom ut. Det är kanske inte en milstolpe inom film, men som en komedifilm levererar den på väldigt många bra planer. Det var också första gången Eddie Murphy spela emot det han vanligtvis brukade spela och istället låg mer fokus på hans charm och karisma, mer än att vara högljudd och rolig. Det är också den första där han spelar flera olika roller, något han skulle bli känd för med åren. Vanligtvis när en uppföljare kommer ut 30år senare och framförallt inom komedigenren så brukar standarden vara väldigt låg, för vad är ens poängen att göra en uppföljare så pass långt senare. Den enda filmen jag erkänner som fått mig att skratta som gjorde det var "Dumb and Dumber To". Dock har jag inte sett den sedan den kom ut, så det kanske ändras om jag ser om den. Men tyvärr är "Coming 2 America" precis det man befarar den att vara.
Till och börja med är den den typiska "vi fokuserar på den yngre generationen" filmen igen. Istället för att fokusera på de karaktärer vi lärde känna i ettan och älskar, så blir fokuset istället på barnen och framförallt Prince Akeems oäkting till son spelad av Jermaine Fowler. Han är bedrövlig att följa i huvudrollen och det är ingenting emot skådespelaren, jag har sett honom vara bra i annat. Men den här karaktären har noll charm, noll karisma och är bara allmänt dryg och jobbig. Han är inte ens en procent av vad Eddie Murphy var i första filmen. Det brutala är att han också är huvudpersonen i filmen, han har nog mer speltid framför kameran än vad Eddie Murphy har.
Även all karaktärsutveckling Akeem gick igenom under första filmen, slängs ut genom fönstret mer eller mindre i denna. Åt helvete med den typiska dramatiska kurvan karaktären måste göra i en film, att gå tillbaka till ruta ett igen är något man aldrig ska göra med en karaktär i en uppföljare. Något allt för många filmer gör, bara för att man ska kunna ha den där utvecklingen på nytt för att man MÅSTE ha det typiska berättande om hur huvudpersonens resa ska vara. Vidareutveckla istället det man redan byggt på i första filmen än att göra om allting.
Den svagaste biten med första filmen för mig var den romantiska biten, som jag kände hade gärna fått lite mer fokus. Men romansbiten är ju ett mästerverk jämfört med hur den är här. Jermaine Fowlers karaktär blir kär i en frisör som fixar hans hår, men de spenderar bara 3-4 scener tillsammans innan de ska gifta sig. Så där finns ingen kemi mellan dem och som tittare känns de som de bara känt varandra i 5-10 minuter.
Men framförallt är humorn bara inte där. 50% av all humor är bara samma skämt som gjordes i första filmen och den andra halvan är din typiska moderna SNL humor. Vilket borde vara en indikation när en hel del skådespelare som dyker upp är personer som har SNL bakgrund. Det är bara inte roligt helt enkelt, i alla fall inte för mig.
Jag försökte ge lite hopp i Eddie Murphys charm och karisma fortfarande fanns där och ibland skiner den igenom, men det är alldeles för sällan tyvärr.
Till sist så känns hela filmen väldigt plastig och fattig i jämförelse med första filmen. Uppenbart har de inte haft samma budget. Det märks att de få New York scener som är med inte är inspelade i New York. Men majoriteten av filmen utspelar sig i Zamunda där allting är en massiv green-screen med datagjorda djur som springer omkring. Allting bara skriker som om det vore en reklam man tittade på. Så även titeln till filmen är missledande då 80% av filmen utspelar sig i Zamunda.
Första filmen är en oslagbar klassiker som håller än idag med många skratt och en otroligt charmig och karismatisk Eddie Murphy i huvudrollen. Den här filmen kommer inte bara vara bortglömd mot årets slut, men också utdaterad om 5-10år.
