Malcolm & Marie

"Malcolm & Marie" är skriven och regisserad av Sam Levinson. Mest känd för att vara skaparen och regissören till en hyllade serien "Euphoria" (som för övrigt är fantastiskt bra). Jag har dock inte bekanta mig med hans långfilmer och detta är den första jag ser av honom. Slutresultatet blir något enformigt. Det märks att det Sam Levinson försöker göra här, är att bygga upp en slags teaterfilm där dialogerna driver allting framåt samt karaktärernas val. Men det blir inte så spännande när allting går på repris om och om igen mer eller mindre.

Där finns något här, det undviker jag inte. En del av konversationerna som Malcolm och Marie har med varandra är intressanta ämnen. Som en vit kvinnlig kritiker som inte försöker göra hennes recension politisk men i grund och botten är den det. Men dessa ämnen är väldigt få och istället läggs mycket mer på karaktärernas bråk och känslor för varandra, vilket är okej utfört.

Det allra största problemet är att de bråkar, sedan blir de sams igen, något utlöser ett argument ifrån deras ämne och de bråkar igen. Sedan blir de sams, bråkar, sams, bråkar. Där är inget som driver det riktigt igenom och motivet bakom varför de börjar bråka och bli sams igen är väldigt vaga. Det de pratar om blir nästan dialoger som går in genom örat och ut i det andra. Jag satt aldrig och var engagerad i dessa karaktärernas bråk eller vardagsliv när eftertexterna började rulla.

Både John David Washington och Zendaya gör fantastiska insatser ifrån sig, framförallt John David Washington som mer eller mindre ärvt samma talang som hans pappa Denzel. Deras skådespel är vad som säljer filmen och gör att jag aldrig stängde av filmen, att jag någonstans innerst inne brydde mig pytte lite om dessa karaktärer tack vare skådespelarna.
Det svartvita fotot fungerar, även ifall det för andra kan komma av sig som pretentiöst. Men tycker det komma till rätt användning här och det ger filmen en väldigt snygg look. Sam lyckas även skapa en bra känsla till tittaren att vi befinner oss i detta huset och ingen annanstans. Det känns ödsligt och som jag skrev tidigare, väldigt teater.

I sin helhet är detta en film jag återigen är glad att jag såg, men inget jag kommer se om i framtiden. Problemet med filmen är att den repeterade sig själv alldeles för ofta och motiven till varför de bråkade och blev sams 24/7 kändes påtvingade som att Sam inte kom på någon bra naturligt väg till karaktärernas driv och motiv. Däremot så lyckas John David Washington och Zendaya sälja mycket av karaktärernas känslor tack vare att de båda två är talangfulla skådespelare. Filmen funkar bäst som ett exempel att beskåda ett skådespel i lärande syfte, mer än den gör som en tre akt struktur film.