Synopsis
Den apolitiska Eurovisionsfestivalen blir en brännande het politisk arena när isländska Hatari förbereder sitt framträdande i Tel-Aviv. Vilket ansvar har artister att utnyttja strålkastarljuset för att belysa förtryck och kränkningar av mänskliga rättigheter? De unga musikerna i det politiskt engagerade Hatari är fullt medvetna om den unika position de befinner sig i. Att det påkostade arrangemanget vägrar beröra Israels ockupation av Palestina måste ifrågasättas inför de 200 miljoner tv-tittarna. Men att positionera sig som ombud i en av världens mest komplexa konflikter är långt ifrån oproblematiskt. Olika parter och krafter drar i bandet med motstridiga åsikter alltmedan de själva, med hjälp av palestinska och israeliska konstnärer, försöker hitta en framkomlig väg."En ny inblick till det ökända isländska bandet Hatari"
"A Song Called Hate" är en dokumentär gjord av Anna Hildur Hildibrandsdottir och handlar om det kända isländska bandet Hatari som blev kända i mångas ögon när de ställde upp i Eurovision Song Contest 2019 i Israel. Många kände vi då att de var väldigt kontroversiella, både med sin låt och kupp där de uppmärksammade det politiska tillståndet mellan Israel och Palestina. Jag minns själv när jag kollade på Eurovision det året, men gjorde inte så stor grej över allting. Men efter denna dokumentären har man definitivt fått upp ögonen mer för allting och fått en annan insyn till det.
Dokumentärens främst syfte är att visa bandet Hatari, under deras Eurovision resa i Israel, allt ifrån de anländer, vad de gör på plats privat och framför kamerorna. Det är minst sagt intressant och se, men man får även en annan politisk insyn på allting. Hur Eurovision som tävling anordnar festen i ett land som Israel i ett sådant kritiskt tillstånd när landet befinner sig i en konflikt med just Palestina samtidigt som man säger att tävlingen inte får eller ska ha något med politik att göra. Men det är som man får se, ganska svårt att inte kunna prata eller undvika det. Lite som elefanten i rummet.
Men även en bit av dokumentären är om själva låten "Hatrið mun sigra" (Hate will prevail), som vissa tolkade fel när det väl begav sig. Låten handlar inte alls om hat. Utan att vi alla måste enas om frid och älska varandra och tillsammans kan vi besegra hatet, för om vi inte gör det DÅ kommer hatet vinna därav titeln. Men vad som berörde mig faktiskt, var hur stor låten är i Island. Och hur många barn som sjunger och dansar till den. Att den haft ett genombrott där barnen ser det som att man försöker göra världen till en bättre plats och låten har därmed förmedlat sitt budskap på ett positivt sätt till de yngre.
Detta är en dokumentär jag varmt kan rekommendera för alla när den finns tillgänglig. För Eurovision älskare kan det vara som en extra tröst då där inte blev någon tävling förra årets på grund av covid-19. Men även en mer intressantare inblick på allting om hur tävlingen togs emot i 2019 och hur svårt det kan vara att inte se det från den politiska sidan. Om inget annat fick dokumentären mig att se låten på ett annat håll, inte för att jag har tänkt på bandet eller låten sedan tävlingen. Men ibland är det bra att ha all fakta först innan man bedömer något, vilket jag tror en del kommer ta med sig efter att ha sett denna.
