Synopsis
För första gången som filmskapare tar Chaplin steget till långfilmsformatet med denna klassiker. Det handlar om Luffaren och den förtjusande trashanken (6-årige Jackie Coogan), räddad som hittebarn och uppfostrad vid livets skola av Luffaren själv, och som blivit hans oskiljaktiga hjälpreda. Minnesvärda scener inkluderar en lektion i bordsskick, mobbningsbråket och Luffarens änglalika dröm. Chaplins pojke förtjänar sina vingar!Idag är det 100år sedan Charlie Chaplins film "The Kid" hade premiär. Den 21 januari på Carnegie Hall i New York. Visningen ägde rum som en förhandstitt för en skala personer som en del av en förmån för barnfonden från "National Board of Review of Motion Pictures". Filmen var en milstolpe inte bara inom filmhistoria men för Chaplin själv. Det var hans första långfilm han regisserade, skrev, producerade, skådespelade, klippte och gjorde musiken till. Det var fram tills då, hans mest ambitiösa projekt han någonsin gjort. Han skrev i sin självbiografi följande om filmen:
"there had been satire, farce, realism, naturalism, melodrama and fantasy, but raw slapstick and sentiment, the premise of THE KID, was something of an innovation."
Ingen trodde på hans vision. Han skrev att han fick höra av en professionell filmindustri person som sa: "det kommer inte att fungera. Formen måste vara ren, antingen slapstick eller drama; du kan inte blanda dem, annars misslyckas en del av din berättelse".
Men Chaplin följde sin intuition och vision. Filmen blev en megasuccé, var den näst högst inkomstbringande filmen 1921 precis efter "The Four Horsemen of the Apocalypse". Resten är som man säger historia och filmindustrin tog en vändning och titta aldrig tillbaka.
För mig finns där två filmer som har betytt mest för mig i hela mitt liv. Den ena är Disneys "Tarzan" från 1999, då det var den första filmen jag såg på bio och det tidigaste minnet jag har någonsin (jag var 4år gammal). Den andra är Chaplins "The Kid". Jag minns min pappa kom hem en dag och hade ett gäng DVD:er med sig. Det stod "Golden Hits" högst upp och hade en doft en precis nyproducerade DVD:er har. Bland dessa fyra DVD:er fanns en blandning av "The Three Stooges" kortfilmer, Helan & Halvan filmerna "Way Out West" och "The Flying Deuces" samt "The Kid".
När jag kollade på "The Kid" har jag nog aldrig skrattat så mycket i hela mitt liv som jag gjorde när jag såg den för första gången. Men jag kände också att där fanns något mer till filmen, men som jag inte riktigt förstod då eftersom jag bara var ett barn. Men det var i samband med att jag såg filmen som mitt filmintresse blommade ut riktigt rejält. Även om jag bara var ett barn, förstod jag att där fanns någon sorts magi till att skapa dessa känslor hos en tittare. Ännu mer så med en film som hade 80år på nacken. För mig var det ren magi och jag har inte varit densamma sedan dess.
Vad som gör "The Kid" så fantastisk i mina ögon är sättet Chaplin lyckas balansera humorn och drama. Framförallt slapstick komedi med ett ganska tungt drama som ligger och bubblar i bakgrunden. Detta märks extra speciellt under finalen när barnet blir upphämtad och ska sättas på barnhem, där den lille luffaren förgäves försöker ta honom tillbaka.
De som läst Chaplins självbiografi eller vet mer om hans bakgrund, blir det ganska uppenbart att detta är taget från hans egna barndom. Att han som barn sattes i ett barnhem för att hans mor var väldigt sjuk och hans far hade lämnat honom och hans bror i ung ålder. Helt klart är där mycket saker som är personliga för Chaplin som han använt sig i denna filmen. Jag kan inte hjälpa att varje gång jag ser filmen att se barnet lite som Chaplin själv och att den lille luffaren ska representera den där familjekära personen han aldrig hade under sin barndom.
Det går heller inte att understryka kemin mellan Charles Chaplin och Jackie Coogan som spelar barnet. Jackie Coogan skulle senare i sin karriär bli känd som Uncle Fester i "Familjen Addams" tv-serien från 60-talet. Alla brukar ibland göra topplistor med de bästa barnskådespelarinsatser i en film och alltid känns det som folk glömmer Jackie Coogan. För mig är det en av de bästa barninsatserna jag sett i en film och man bör inte titta förbi insatsen bara för att det är en stumfilm.
Bandet som skapas under filmens gång och det trovärdiga skådespelet gör att det känns äkta. Vilket också kan ha förstärkts genom att Chaplin och Jackie Coogan kom väldigt bra överens med varandra. Många har spekulerat i att eftersom Chaplin delvis precis hade förlorat sin egna nyfödda son i samband med att han skulle göra denna filmen att han såg Jackie Coogan lite som sin egna son och det blev som en slags terapi för honom att arbete med Coogan i filmen.
Filmen har hamnat under "public domain" sektionen, vilket gör att du kan hitta filmen simpelt på nätet då ingen äger rättigheterna till den. Det har dock på senare år från olika bolag distribuerats Blu-Ray versioner på filmen med 4K uppskalning, som jag varmt kan rekommendera. Den officiella speltiden klockar in på 68 minuter. Men i 1972 klippte Chaplin om filmen med ny komponerad musik, något han gjorde med många av hans stumfilmer i sina äldre dagar. Då hamna speltiden på 53 minuter, vilket är oftast den speltiden som dyker upp när man kollar på de högupplösta versionerna. Men 68 minuters versionen finns också där ute. Den stora skillnaden är att Chaplin klippte ner många av modern till barnets scener, för att ge plats mer åt Chaplin och barnet. För en nykomling så funkar båda versionerna och speltiden är inte alls lång oavsett vilken man ser på.
