Synopsis
Dokumentären tittar på grisens vardag och dess sällskapsdjur: två kor och en enbent kyckling."Gunda" är en dokumentär regisserad av Viktor Kosakovskiy. Den vann bästa dokumentär på Stockholms Filmfestival och har fått en del beröm på senare tid. Allt är filmat i svartvit och det enda vi får följa är djurlivet på en bondgård. Där är inga som helst dialoger och kameran filmar bara ett gäng griskultingar, några hönor och kor. All bakgrundsljud består av naturljud som vinden, djurens läte och inte mycket mer.
Uppenbart är detta en dokumentär som folk antingen kommer älska eller hata, samt finna en större mening bakom. Somliga kommer se det som att allting händer i den och har ett budskap om djurindustrin och hur vi konsumerar kött. Det är nog ingen slump att de tre djur vi följer är gris, ko, kyckling. Medan andra kommer se det som 90 minuter av pretentiös artsy smörja. Och ironiskt nog kommer jag förstå bådas perspektiv.
Själv tyckte jag det var en väldigt hypnotisk och terapeutisk film att kolla på. Lite som att man aldrig vet hur lång tid det har gått och man spenderat på denna bondgården. Men bara genom att ha den på i bakgrunden för att stressa av fungerar. Sedan är fotot magnifikt, helt klart något av de bästa med allting. Det svartvita fotot i all ära, men de kamerabilder de får när de till och med kan fånga upp alla flugor märker man att de använt rätt objektiv till kameran.
Förvarning är de sista 10 minuterna. Ni kan nog redan gissa ut vad det är med tanke på budskapet som dokumentären förmedlar.
Uppenbart är detta en dokumentär som folk antingen kommer älska eller hata, samt finna en större mening bakom. Somliga kommer se det som att allting händer i den och har ett budskap om djurindustrin och hur vi konsumerar kött. Det är nog ingen slump att de tre djur vi följer är gris, ko, kyckling. Medan andra kommer se det som 90 minuter av pretentiös artsy smörja. Och ironiskt nog kommer jag förstå bådas perspektiv.
Själv tyckte jag det var en väldigt hypnotisk och terapeutisk film att kolla på. Lite som att man aldrig vet hur lång tid det har gått och man spenderat på denna bondgården. Men bara genom att ha den på i bakgrunden för att stressa av fungerar. Sedan är fotot magnifikt, helt klart något av de bästa med allting. Det svartvita fotot i all ära, men de kamerabilder de får när de till och med kan fånga upp alla flugor märker man att de använt rätt objektiv till kameran.
Förvarning är de sista 10 minuterna. Ni kan nog redan gissa ut vad det är med tanke på budskapet som dokumentären förmedlar.
Synopsis
Paret Sam och Tusker ger sig ut på vägarna för en gemensam semester. Deras tid tillsammans är det viktigaste de har sedan Tusker blev diagnostiserad med tidig demens."Supernova" är skriven och regisserad av Harry Macqueen. En person som mestadels har en bakgrund som skådespelare och gjort en långfilm innan denna. Detta är helt klart en av de vackraste, hjärtskärande men varmaste filmerna jag sett detta året och allting handlar mer eller mindre om döden. Det finns inget mer förtvivlande än att se den du älskar mest av allt försvinna i demens. Så för att minnas alla de fina stunderna Sam och Tusker har haft genom åren, gör de en resa i deras husbil och besöker dessa platserna och människorna.
Även ifall filmen bara klockar in på strax över 90 minuter, hinner man få med mycket. Det första man stärks av är skådespelarinsatserna både från Colin Firth och Stanley Tucci. Några av de bästa och finaste insatserna jag sett från en film detta året. De har direkt kemi mellan varandra och man märker att de har varit tillsammans under en längre tid. Det är dessa finfina presentationer som gör att Sam och Tusker kommer till liv framför ens ögon och man ser inte de kända skådespelarna.
Men det är filmen sätt att presentera hur de hanterar denna situation och hur svårt de är för båda. Trots det har filmen mer kärlek än sorg i sig. Den låter dess komplex ligga i karaktärerna och inte i storyn. Jag vet inte när filmen kommer släppas i Sverige, men jag hoppas att den får den igenkänning den förtjänar och inte försvinner i massan.
Även ifall filmen bara klockar in på strax över 90 minuter, hinner man få med mycket. Det första man stärks av är skådespelarinsatserna både från Colin Firth och Stanley Tucci. Några av de bästa och finaste insatserna jag sett från en film detta året. De har direkt kemi mellan varandra och man märker att de har varit tillsammans under en längre tid. Det är dessa finfina presentationer som gör att Sam och Tusker kommer till liv framför ens ögon och man ser inte de kända skådespelarna.
Men det är filmen sätt att presentera hur de hanterar denna situation och hur svårt de är för båda. Trots det har filmen mer kärlek än sorg i sig. Den låter dess komplex ligga i karaktärerna och inte i storyn. Jag vet inte när filmen kommer släppas i Sverige, men jag hoppas att den får den igenkänning den förtjänar och inte försvinner i massan.
Synopsis
En kvinna lämnar sin hemstad i Nevada efter att ha förlorat allt i den ekonomiska krisen. Hon packar sin skåpbil och ger sig ut på en resa genom den amerikanska västern för att leva som en nomad."Nomadland" är skriven, klippt och regisserad av Chloé Zhao, baserad på en bok vid samma namn skriven av Jessica Bruder. Här får vi följa Frances McDormand som Fern som åker runt i landet och jobbar på diverse jobb under en kortare tid. Hon lever på vägen i sin lilla skåpbil. Längs vägen får vi precis som Fern träffa flera olika människor som lever likadant och får höra deras historier.
Precis som med Chloé Zhao's förra film "The Rider" har denna också en dokumentärkänsla till sig. Alla dessa människor som Fern träffar är riktiga människor som lever på vägen i sina husbilar och skåpbilar, åker rundor, jobbar lite här och där och sedan kör vidare. Det är de som kalls en "Nomad" eller "Nomader" som man säger på svenska. Det enda riktiga kända ansiktet vi ser utöver Frances McDormand är David Strathairn, en person som Fern lär känna och de blir väldigt nära vänner.
Via den här dokumentärkänslan filmen har och alla dessa människorna som är riktiga, gör att filmen inte bara känns mer äkta. Men den berör betydligt mer. Men det är också regin ifrån Chloé Zhao som står ut extra mycket. Hon lyckas fånga verkligheten och den äkta känslan som om det vore en dokumentär trots att det är en spelfilm. Vilket jag anser var den rätta vägen för att berätta och göra denna filmen på.
En film som inte bara berör, men som verkligen sätter saker och ting i perspektiv. Genom att höra dessa berättelser vare sig de är fiktiva eller riktiga känns äkta och genuina. Helt enkelt, en perfekt film att avsluta Stockholms Filmfestival på.
Precis som med Chloé Zhao's förra film "The Rider" har denna också en dokumentärkänsla till sig. Alla dessa människor som Fern träffar är riktiga människor som lever på vägen i sina husbilar och skåpbilar, åker rundor, jobbar lite här och där och sedan kör vidare. Det är de som kalls en "Nomad" eller "Nomader" som man säger på svenska. Det enda riktiga kända ansiktet vi ser utöver Frances McDormand är David Strathairn, en person som Fern lär känna och de blir väldigt nära vänner.
Via den här dokumentärkänslan filmen har och alla dessa människorna som är riktiga, gör att filmen inte bara känns mer äkta. Men den berör betydligt mer. Men det är också regin ifrån Chloé Zhao som står ut extra mycket. Hon lyckas fånga verkligheten och den äkta känslan som om det vore en dokumentär trots att det är en spelfilm. Vilket jag anser var den rätta vägen för att berätta och göra denna filmen på.
En film som inte bara berör, men som verkligen sätter saker och ting i perspektiv. Genom att höra dessa berättelser vare sig de är fiktiva eller riktiga känns äkta och genuina. Helt enkelt, en perfekt film att avsluta Stockholms Filmfestival på.
