Synopsis
Denna visuellt hisnande dokumentärfilm ger oss en inblick i gatuhunden Zeytins liv. Vi får en unik chans att upptäcka Istanbuls gator ur ett helt annat perspektiv än vad vi är vana vid – ur ögonen på en hund. Den oförglömliga resan ger oss kunskap, inte bara om gatuhundarnas liv, utan också om alla andra som kallar gatan sitt hem."Stray" är en dokumentär ifrån Turkiet gjord av Elizabeth Lo. Där är inte mycket till filmen mer än att vi får följa ett gäng hemlösa hundar, vandrar omkring på gatorna i Istanbul. Filmen har en speltid på 73 minuter och inga dialoger sägs mer eller mindre. Vi får vissa sekvenser där vissa personer för en konversation men där är inga undertexter så det har ingen betydelse vad de säger. Detta är en dokumentär som lägger fokus i bildberättandet och ser det från hundens perspektiv.
På många sätt så bör jag hata denna. För det är en film som på alla sätt och vis är så konstnärlig som den kan vara. Men eftersom jag är en hundälskare, har en hund så kände jag att jag bara måste ge filmen en chans. Det är definitivt inte en film jag kommer se om, men en film jag heller inte ångrar att jag såg. Där är ett par starka bilder och man blir så pass kärleksfull mot dessa djuren att man bara vill krama om dem och ta hem vartenda en.
Filmen vet precis vad för typ av dokumentär den är utan att bli för artsy och bara ger en glimt av dessa hundar på gatorna. Kanske för att få ett lite bättre perspektiv eller helt enkelt bara få dokumentera och se deras vardag. Det var aldrig tråkigt men det är också tack vare dess speltid som är precis lagom. Hade de varit 90 minuter hade det varit för tok för långt även då.
Synopsis
Året är 1985 och vi får följa de nyfunna vännerna Alexis (Félix Lefebvre) och David (Benjamin Voisin) under en varm sommar i Normandie. En vänskap de bara kunnat drömma om. Men kommer drömmen vara längre än en sommar?"Summer of 85" är karamellsmäll vad gäller härlig 80-tals känsla och färger. Med det sagt trodde jag inte filmen skulle vara så mörk som den egentligen var. Jag vet inte hur mycket folk vet om filmen, men jag var ganska ovetandes om vart den skulle gå. Så den tog och överraskade mig med sina mörka partier. Något jag kände lite 50-50 på. Ena sidan uppskattar jag filmer som vill vara lite mörka och ta en mer allvarlig ton. Andra sidan var jag inställd på något mer glatt och poppigt som represterade 80-talet på ett mer färggrann och glatt sett. Vilket det är under första halvan. Det är andra halvan jag har delade åsikter om. Men jag tänker inte säga vad som händer för de som inte vet.
Jag gillade känslan i första halvan och jag gillade kemin mellan våra två huvudpersoner. Det var lite som en fransk version av "Call Me by Your Name" som jag tror många kommer göra liknande jämförelser med. Men filmen når aldrig upp till samma dramatiska punkt som något i den filmen.
Där är en del att gilla med denna. Om jag låter filmen smälta lite mer och kanske i en omtitt kan jag uppskatta andra halvan mer tror jag. Åtminstone kan man alltid drömma sig bort till franska havssidan under 80-talet, för den känslan fångar filmen väldigt väl.
Synopsis
Dramatisering av en natt i Miami år 1964 då ikonerna Muhammad Ali, Malcolm X, Sam Cooke och Jim Brown möttes för att diskutera sina roller i människorättsrörelsen."One Night in Miami" är långfilmsdebuten för Regina King som regissör. I denna fiktiva film som utspelar sig under en natt där Malcolm X, Cassius Clay (Muhammad Ali), Jim Brown och Sam Cooke samlas i ett hotellrum. Där diskuterar de saker de gör för medborgarrättsrörelsen i USA på den tiden (1964). Och det intressanta här är hur det sakta men säkert utvecklar sig allt mer och mer och hur hetsig diskussion kan bli mellan personerna. Att de börjar gräla om vem som gör mest för rörelsen och andra saker. När detta börjar utvecklas så blir filmen riktigt stark.
Innan dess kan man finna den vara något långsam. Det är en väldigt dialogdriven film, vilket är väntat. Man känner av att det är baserad på en pjäs skriven av manusförfattaren Kemp Powers. Men om man hänger kvar med filmen så får man en kraftfull film där sakerna dessa personerna diskuterar är relevanta än idag. Vi har dessvärre inte kommit mycket längre.
Regin av Regina King är en väldigt bra debut. Hon lyckas få detta hotellrummet levande och det känns som där händer mycket saker på bild, även ifall vi inte rör oss i så många miljöer. Det kanske känns som ett säkert kort för henne att regissera, men jag tycker hon verkligen skiner med sitt berättande bakom kameran. Bara för att man rör sig i få miljöer betyder inte att det är enklare.
En annan stark attribut är de fyra skådespelarna som får dessa personerna att känns levande igen (Jim Brown är den enda som lever). En av de starkaste ensemble skådespelarinsatserna jag sett detta året.
Filmen kommer släppas på Prime den 15 januari och jag hoppas att folk tar sin tid att ge filmen en chans. Man kanske blir svårflörtad med att det är dialogdrivet och det är en seg första akt. Men ge det tid och lyssna på vad som sägs. För det kan vara en av de viktigaste filmerna detta året eller nästa för den delen.
