Synopsis
13 februari 2017 förgiftades och lönnmördades Kim Jong-nam, halvbror till den ökände diktatorn Kim Jong-un, på en flygplats i Malaysia. Detta skapade stora rubriker och gav upphov till en del konspirationsteorier, men vad var det egentligen som hände? Regissören Ryan White visar en större bild av händelsen och ifrågasätter vad de två kvinnorna, som ska upp i rättegång för mord och riskerar dödsstraff, hade för motiv. Var Siti Aisyah och Đoàn Thj Huong tränade lönnmördare eller var de pjäser i ett geopolitiskt maktspel? Kan Kim Jong-un, likt en totalitär variant av Michael Corleone, varit den som gav order att mörda hans släkting?"Assassins" är en dokumentär gjord av Ryan White. En person som har en bakgrund inom dokumentärer, men detta är min första film han har gjort. Och det är en fantastisk introduktion för detta är helt klart en av årets bästa dokumentärer om inte den bästa hittills. Ett spännande porträtt av mordet på Kim Jong-nam och de två kvinnor som utförde dådet. Vi får ta del av kameraövervakning på där mordet inträffade och en hel historia om dessa kvinnorna är 100% skyldiga eller om något större ligger bakom allting.
Det är ganska uppenbart att filmen har en ställning till allting och är på en specifik sida, i den att dessa två kvinnorna är oskyldiga. Ja dem utförde dådet. Men ju mer dokumentären utvecklar så får vi mer svar och vad allting egentligen gick ut på. Det är uppenbart redan ett tidigt skede att dessa två bara är bönderna i ett större schackspel där politik och makt ligger bakom.
Speltiden på 104 minuter går förbi jättefort och det var länge sedan jag var så insatt och fascinerad av en dokumentär som presterade sin fakta. Även ifall den möjligtvis kan vara ensidig så är den presterad på ett så bra sätt att det gör inte så mycket. Det krävs inte en Einstein för att lista ut att mordet på Kim Jong-un's halvbror har politiska motiv bakom sig.
Det är ganska uppenbart att filmen har en ställning till allting och är på en specifik sida, i den att dessa två kvinnorna är oskyldiga. Ja dem utförde dådet. Men ju mer dokumentären utvecklar så får vi mer svar och vad allting egentligen gick ut på. Det är uppenbart redan ett tidigt skede att dessa två bara är bönderna i ett större schackspel där politik och makt ligger bakom.
Speltiden på 104 minuter går förbi jättefort och det var länge sedan jag var så insatt och fascinerad av en dokumentär som presterade sin fakta. Även ifall den möjligtvis kan vara ensidig så är den presterad på ett så bra sätt att det gör inte så mycket. Det krävs inte en Einstein för att lista ut att mordet på Kim Jong-un's halvbror har politiska motiv bakom sig.
Synopsis
En ambitiös ung kvinna skaffar hårförlängning för att bättre lyckas i en utseendefixerad värld. Men hennes karriär kommer med ett dyrt pris när hos inser att håret har en egen vilja."Bad Hair" är skriven och regisserad av Justin Simien. Han har även gjort filmen "Dear White People" som också senare blev tv-serie. Jag har verken sett filmen eller serien så detta är min första Justin Simien film. Detta är verkligen en film som gör vad den känner för och det blir jätte konstigt mot slutet. Bara genom att läsa handlingen förstår man att detta är något annorlunda ifrån din vanliga skräckfilm. Men tyvärr håller det inte hela vägen och det blir för löjligt för sitt eget bästa.
Jag var med filmen i alla fall första halvan av den. Jag gillade fotot, de långa tagningarna, kameraarbetet. Det märks att Justin Simien har tagit inspiration ifrån 70-talets skräckfilmer som har lite giallo inspiration, men även från "The Exorcist". Jag var intresserad vart filmen skulle gå helt enkelt för jag gillade stilen. Men så fort mördarhåret kom in i bilden blev det som en helt annan film tog över. Jag hade önskat att filmen körde på lite mer satir för att inte ta det på så allvar. Och filmen är listad som komedi på IMDb utöver skräck, men det är inte mycket komedi. Skådespelaren som spelar huvudpersonen är för allvarlig och huvudhandlingen om att passa in och komma till toppen inom mediebranschen är bekant. Även idén att håret är från gamla slavar och man tar in den biten i filmen känns onödigt. Man hade behövt ha en mer satirisk touch över sig. Lite som om man gjorde en homage till Troma filmer.
Men nu blev det inte så och på grund av att den har en mer allvarligare ton, fallerar biten när håret kommer in. För det är verken läskigt och det är väldigt löjlig premies till att börja med. Kanske sevärd för de ingrodda skräckfansen men för en allmänneliga tittaren kan jag inte rekommendera denna.
Jag var med filmen i alla fall första halvan av den. Jag gillade fotot, de långa tagningarna, kameraarbetet. Det märks att Justin Simien har tagit inspiration ifrån 70-talets skräckfilmer som har lite giallo inspiration, men även från "The Exorcist". Jag var intresserad vart filmen skulle gå helt enkelt för jag gillade stilen. Men så fort mördarhåret kom in i bilden blev det som en helt annan film tog över. Jag hade önskat att filmen körde på lite mer satir för att inte ta det på så allvar. Och filmen är listad som komedi på IMDb utöver skräck, men det är inte mycket komedi. Skådespelaren som spelar huvudpersonen är för allvarlig och huvudhandlingen om att passa in och komma till toppen inom mediebranschen är bekant. Även idén att håret är från gamla slavar och man tar in den biten i filmen känns onödigt. Man hade behövt ha en mer satirisk touch över sig. Lite som om man gjorde en homage till Troma filmer.
Men nu blev det inte så och på grund av att den har en mer allvarligare ton, fallerar biten när håret kommer in. För det är verken läskigt och det är väldigt löjlig premies till att börja med. Kanske sevärd för de ingrodda skräckfansen men för en allmänneliga tittaren kan jag inte rekommendera denna.
Synopsis
Det är svårt att förstå att denna hjärtskärande dokumentär skildrar vår nutid, med bilder som mer för tankarna till ett apokalyptiskt zombiedrama. I öppningsscenen ser vi sjukhusanställda, där vi enbart kan urskilja mänskliga ögon genom immiga skyddsglasögon, springa från patient till patient – mitt i Wuhan under den lockdown som varade i 76 dagar. Extrema levnadsförhållanden och värmande inslag av sann mänsklighet skildras genom ett visuellt starkt och drabbande berättande."76 Days" kan nog vara en av de viktigaste dokumentärerna detta året. Det är den första dokumenterade filmen om covid-19 och vi får följa sjukhuspersonalen mitt i pandemins centrum i Wuhan när det precis hade brutit ut. Uppenbart är detta inte den sista dokumentären om denna pandemi och vi kommer få se massvis av dem de komna åren som kommer. Men detta är definitivt en dokumentär som kommer förbli ihågkommen just för sin råa inblick i hur allting hanterades när det väl bröt ut.
Det jag kommer ta med mig från denna dokumentären är vilka hjältar alla i sjukhuspersonalen verkligen är. Hur de tros sin ovetskap om vad detta är för virus, gör allt i sin makt för att patienterna ska må bättre, friskna till och att alla gör detta på bästa möjliga sätt. Jag hoppas innerligt efter denna pandemi att folk tar en tankeställare till sjukhuspersonal och ger dem lite mer cred och lön världen över.
Dokumentären skimrar inte bort det brutala och råa och det behövs. Det är hjärtskärande att se familjemedlemmar gråta när en anhörig har gått bort och hur dåligt samvete personalen får då dem känner dem inte gjort tillräckligt. Det är helt enkelt en obekväm dokumentär, men som på insidan också visar hjärta och hjältedåd. Något som behövs mer än någonsin i dessa tider. Utan tvekan är det den mest aktuella dokumentären i år. Även ifall man kommer göra flera dokumentärer om covid-19 så kommer detta var en vi tittar tillbaka på, som en av de första som fångar förödelsen innan det blev en världskatastrof.
Synopsis
Drömsk och våldsam. Sådan är berättelsen om hur en vanlig svensk tonåring transformerar sig själv och antar gestalten av den internationellt framgångsrika hip hop-stjärnan Yung Lean. Han möter Los Angeles, kokain och dollarsedlar – så väl som depression, död och raseri. YUNG LEAN: IN MY HEAD är regisserad av Henrik Burman, med Jonatan Leandoer Håstad i rollen som Yung Lean och Yung Lean som Jonatan Leandoer Håstad. Större än livet – sorgligare än Sad Boys."Yung Lean: In My Head" är en dokumentär om artisten Yung Lean som heter Jonatan Leandoer Håstad. För mig var detta helt nytt territorium. Jag har inte den blekaste om vem Yung Lean är som artist, aldrig hört hans musik förr och detta var min första introduktion till honom och hans värld. Men jag har sagt detta förr. En bra dokumentär kan ta något som för en själv är ointressant eller en okänd person och ändå göra något intressant av det och hålla en fast. Det gjorde denna dokumentären för mig och jag kommer jämföra den mycket med "Avicii: True Stories". I att båda är dokumentärer om två artister jag inte lyssnar på, en genre av musik som är helt främmande för mig. Men ändå håller mig intresserad för hur dokumentär är uppbyggd, har bra narrativ och jag får en förståelse om vem Yung Lean/Jonatan är som person.
Detta betyder inte att jag kommer börja lyssna på Yung Leans musik. Jag har svårt för den typen av musik och detta förändrade inte det. Men jag tycker som ett personporträtt är detta bra gjort. Även ifall resan till stjärnskott gick lite fort i berättandet, men det var ändå tillräckligt för mig att ha förståelse om hur allting gick till.
Historien är intressant och engagerar. Men det är inte den första historien jag hört eller sett om denna typen av artist. Där man är ung och blir känd alldeles för fort också tar droger, alkohol och man mår psykiskt dåligt. Yung Lean är inte den första och kommer heller inte vara den sista. En dokumentär om hur branschen hanterar dessa unga talanger hade varit väldigt intressant och en djupgående inblick till allting hade fascinerat mig. Det är sorgligt att se, men jag vet också om att denna historien är han inte ensam om.
