Synopsis
FALLING är ett känslosamt drama skrivet och regisserat av Viggo Mortensen. I filmen spelar Mortensen själv rollen som John Peterson, en homosexuell man vars konservativa och homofoba far Willis (spelad av Lance Henriksen) börjar uppvisa symtom på demens, vilket tvingar honom att sälja familjegården och flytta till Los Angeles för att bo hos John och hans man Eric."Sevärd tack vare skådespelarinsatserna"
Med filmen "Falling" gör Viggo Mortensen sin regidebut bakom kameran. Han har också skrivit, producerat och skådespelar i den. Vilket bara antyder att detta är ett passionsprojekt ifrån hans sida. Han har även sagt i intervjuer att vissa saker som är med i flashback scenerna är tagna direkt ifrån Viggos egna barndom. Sen hur vida korrekt den är till hur hans far betedde sig och dylikt är nog mer dramatiserat för filmen.
"Falling" är dock inte en perfekt film och den är inte utan dess svajiga moment. Bland annat tycker jag att de lite mer artsy scenerna som där finns 4-5 stycken av inte är nödvändiga. De tillför inget speciellt med filmen för min del. Jag kände heller aldrig 100% engagerad i all drama som inträffade. Vi förstår hela grejen med en sur bitter äldre far och en son som inte är den manliga stereotypen som hans far önska han var. Jag vet inte men det känns som den typen av historia har berättats förr och är inget nytt. Dramatiskt sätt gör inte filmen något utöver det vanliga.
Vad som gör filmen sevärd och räddar mycket av den är Lance Henriksen. Detta är den typ av roll jag velat se honom få eller göra på senare år. Från att ha varit en bad-ass snubbe i barndomen i alla härliga 80-tals filmer. Så känns det kul att se honom i en mer dramatisk roll. Jag kan se tanken är att man vill pusha honom för en Oscar, men tyvärr lär han med största sannolikhet inte bli nominerad då jag inte sett denna filmen nämnas ens en gång bland bubblarna för detta året.
Däremot måste jag undra angående castingen och vems idé det var att ha Sverrir Gudnason som en ung Lance Henriksen. Det är så malplacerat och fel castat att det nästan blir skrattretande. Det är som att ha Jessie T. Usher spela en ung Samuel L. Jackson (vilket de typ gjorde i Shaft fast han var hans son). Jag ser bara inte parallellerna och den utstrålningen Lance Henriksen har, något Sverrir Gudnason saknar.
Viggo Mortensen är också bra i en av huvudrollerna. Jag tyckte han hanterade mycket av situationen hans karaktär befann sig i väldigt trovärdigt och bra. Självklart skulle han dock ha den obligatoriska skrik scenen i slutet när alla känslor kommer ut. För samtliga filmer fungerar det, ibland kommer det av sig som desperat. Här fick jag en känsla av både och.
Överlag är "Falling" sevärd tack vare sina skådespelarinsatser och inte jättemycket mer. Jag kan förstå passionen bakom Viggo Mortensen i att vilja göra filmen. Men filmen blir inte mer dramatisk eller speciell än det jag sett förr och jag kände mig ganska frånvarande till karaktärernas känslor i hur de kände sig i filmen. Den kommer säkert gå hem hos fler folk, men för mig blev det lite mellanmjölk av allting.
